Ni vet när ångesten griper tag i en och man får en stor knut i magen, man känner hur tårar bränner bakom ögonlocken och man vill helst vrida klockan tillbaka?! Jag hade den känslan i veckan.
Kom hem från jobbet, jag har en särskild rutin varje kväll. Addie och Algot får mat, medan de äter byter jag från jobbkläder till sköna hemmakläder och plockar av mig ringar och örhängen. Det var då det hände...
Ringen jag fått av mamma för ca 25 år sedan var borta, den satt inte på mitt finger... jag blev alldeles kall och så ledsen. Jag letade i bilen, i kläderna och slutligen skickade jag till mina kollegor att de som kom först till jobbet skulle kolla papperskorgen - om den flugit av när jag tvättade händerna...
Dagen efter letade jag vidare på jobbet, ingen ring. Kontaktade kollegor som också letade... ingen ring! jag var så bedrövad.
Sitter vid lunchtid i ett digitalt möte när det ettrigt knackar på dörren, jag gestikulerar mot min kollega att jag är upptagen men hon är envis och säger att det är viktigt.
Framför mig håller hon upp min ring! Ni förstår min glädje, jag blev så glad. Den hade hon hittat på parkeringen utanför bredvid sin bil. En sån tur att det var barmark, ingen snö. Då hade det varit kört.
Nu ska jag faktiskt lämna in ringen och fixa till den så den sitter bättre på mitt finger.
Ibland ska man ha lite tur...
Fina, fina mamma - som jag saknar dig!