Stockholm

Har träffat goda vänner, sett dotter stå i högvakten. Stolt mamma. En son och flickvän redan här och den andra med sambo på väg. Idag saknas bara två söner som tyvärr måste jobba.

Vädret kunde varit bättre, men i gott sällskap glöms även det bort. 

Bjuder er på lite bilder🤗

Ur verkligheten: Min resa till ett hälsosammare liv!!

Denna berättelse får mig att känna ångest inför hur många år det kan ta för en människa att få hjälp. Sedan när hjälpen kommer och inte hjälper en. Det gör ont att det inte tas på större allvar. Du är en kämpe, Sofie - som lyckades på egen hand!

"Var är du" - tidigare inlägg!

2019 skrev jag ett inlägg om hur jag mådde lite innan och efter min operation. 

Det inlägget finns här: Var är du?

Jag minns ännu känslan jag hade när jag vilsen letade efter mig själv. När jag inte kände igen henne som jag såg i spegeln. 

Så HURRA för kanelbullens dag, det var då mitt liv förändrades.

Dags att vakna nu!

 Ur verkligheten: Dags att vakna nu!

När jag var barn var jag smal, var egentligen aldrig överviktig. Kanske lite kraftig, men jag tror aldrig att man genom vården eller skola påpekade att jag skulle varit överviktig. Det var när puberteten knackade på dörren som kilona rullade in över tröskeln.

Jag ökade rekordsnabbt i vikt, först kom det lite kurvor. Lite bröst och breda höfter, men sen kom fettet också. Från att ha varit en glad och nöjd tjej till att bli upprorisk mot allt. Alla min vänner var smala, de hade kurvorna på rätt ställe och de stojade och stimmade i omklädningsrummen efter gymnastiken. De hade inte en tanke på att jag satt och skämdes över min tjocka kropp. För dem var jag ju den jag var.

Det ska inte sägas att jag inte hade vänner, det hade jag. Att jag var omtyckt – det kan nog diskuteras. Jag blev utåtagerande i form av att jag ifrågasatte allt, busade och var inte alltid så snäll mot andra som jag kanske kunde ha varit.

När jag började gymnasiet kom mina funderingar på hur jag såg ut, på riktigt. Jag kände mig utanför i min klass, även fast det fanns dem som var lika runda som mig. Jag passade inte in. Hoppade av och började jobba inom äldreomsorgen.

Åren gick där jag varje dag längtade efter att få träffa någon som jag kunde slå mig ner med. Att få passa in. Jag var bombsäker på att om jag fick familj med man och barn så skulle jag passa in och få fler likasinnade vänner.

Det hände, jag träffade en man. Vi dejtade ett tag, flyttade ihop och vi bildade snabbt familj – 4 barn i rask följd. Tror ni jag blev lättare med åren? Nej det blev jag verkligen inte, snarare blev jag tyngre. Jag blev tyngre och tyngre. När vågen stod på 123 kg fick jag en dag bröstsmärtor. Efter EKG, efter många nålstick och undersökningar fick jag beskedet att det förmodligen var en ångestattack. Ännu fanns inga fel på mitt hjärta men läkaren stirrade mig stint in i ögonen och sa det som någon borde sagt för länge sedan:

-          Min vän, du begår långsamt självmord! Det är dags att vakna och ta tag i livet.

Dessa ord förföljde mig länge efteråt. Jag gick med i viktväktarna och gick ner till 83 kg, jag var en ny människa. Jag älskade livet och undrade varför jag inte gjort detta tidigare. Under ett helt år njöt jag av att kunna röra mig obehindrat, göra utflykter med barnen och att ta långa sköna promenader. Sedan kom bakslaget.

Jag ramlade och bröt benet, det blev lättare att hitta ursäkter till att äta. Under min sjukskrivning och återhämtning började vågen sticka uppåt. I takt med att kilona smög tillbaka ökade ångesten och med det intaget av sötsaker och annat. Det kan kännas märkligt att man bara låter det hända, att man inte försöker att bearbeta det. Att man inte tar tillbaka kontrollen. Jag mådde ju så bra så varför lät jag det fallera? 

- Hjärnan är en märklig filur! Den säger till en saker ibland som man kan häpna över, sa min mamma en gång.  Hon var klok min mamma, men hon hade liksom jag problem med vikten. Så jag försökte och min jojobantning höll i sig under 6 år. Jag pendlade mellan 90 och 115 kilo. Sedan orkade jag inte mer.

Efter ett halvhjärtat försök att stabilisera mig genom vårdcentralen och dess överviktsprogram kom jag till en utvärdering hos en psykolog. Jag fick äntligen hjälp. Nu kunde jag börja bearbeta mina problem. Under den här tiden vid psykologen så bestämde jag mig för att ta hjälp på riktigt. Det slutade med att jag gjorde en gastric bypass och jag fortsatte hos min psykolog.

Den här operationen har hjälpt mig och stärkt mig. Men jag får brottas varje dag med min ätstörning som ständigt gör sig påmind. Jag överäter och mår dåligt, jag äter inte alls och mår dåligt. En del dagar är bättre än andra och då ser jag till att vara så mycket som möjligt tillsammans med mina numera vuxna barn.

Det jag aldrig förstod när jag gick in i pubertet var att jag också började äta mer. Jag rörde mig mindre och åt mer. Att jag redan då brottades med ångestattacker där jag tröståt mig till sömns om kvällarna och vaknade vrålhungrig på morgonen och fortsatte.  Jag tror inte att min övervikt beror på min barndom eller på att jag ska ha råkat ut för någonting. Det enda jag kommit fram till är att jag aldrig riktigt passade in någonstans. När jag var tonåring kände jag mig för gammal för det, när jag fick familj kände jag mig för ung för det.

Det jag önskar idag är att någon sett mig i korridoren i skolan och förstått att jag behövde någon att prata med. Att min mamma kanske förstått, fast för henne var det ju vardagen. Att mellan godsaker och bakelser hjälpa mig med läxorna. Kärlek kommer i många skepnader.

Ur verkligheten: Depressionen ökade - tog beslutet att göra en Gastric Bypass!

Vänner! Idag kommer den första histiorien som skildrar vägen till ett beslut om att göra en Gastric Bypass. 

DEL 1:

Så länge jag kan minnas har jag varit överviktig…

 

Under hela min skoltid kände jag mig alltid stor och var alltid störst i klassen. Mitt största intresse var fotboll och jag var med i laget, även där var jag störst och fetast!

Jag har en syster som är 4 år äldre än mig. Mitt minne säger mig att jag alltid var större än henne. Det kändes så jobbigt och så pinsamt!

Åren gick och jag blev vuxen, träffade min man. Då vägde jag 82 kg till mina 160,5 cm, han älskade mig som jag var.  Men det kunde inte uppväga det jag kände inombords.

Vi var lyckliga och lyckan var stor när jag kunde stoltsera med min graviditet, men lyckan över bebisen blev på kostnad av en viktökning på 30 kg! När mitt barn föddes vägde jag 119 kg.

Strax efter amningstidens slut blev jag gravid igen, en liten pojke kom till världen och jag hade inte fullt gått upp lika mycket i vikt utan vägde 113 kg vid hans födelse. Trots att det sägs att man går ner under amningstiden så stod mina 113 kg fast som i berg. När min son var 1 år tog jag en kur och gick ner 10 kg, jag lyckades hålla vikten några år där jag pendlade mellan 93-103 kg.

När jag blev gravid nästa gång vägde jag 93 kg, när hen föddes hade vågen hamnat på 115 kg. Under kommande året lyckades jag endast gå ner 1 enda kg.

 

Det var fruktansvärt då jag inte ens kunde leka med mina barn på golvet! Jag blev deprimerad och till slut bestämde jag mig för att göra något åt det. Jag tog beslutet, med min mans stöd att genomföra en gastric bypass operation. Här fanns inget återvändo, det var definitivt och operationen skulle ske vid privat aktör.

På invägningsdagen vägde jag 114 kg, detta var år 2012 och prislappen blev 100 000 kronor. Mycket pengar, men för mig var det värt detta. Jag skulle äntligen få hjälp.

 

Inför operationen var jag tvungen att gå ner 4 kg, för att göra detta surfade jag runt på nätet och hittade en passande diet för mig som hette ”lasarettsdieten”. På operationsdagen vägde jag 4 kg mindre och kände mig så lycklig för det.

Så kom dagen med stort D. Dagen då mitt liv skulle förändra sig. Inskrivning gick bra, hade min mor med mig som stöd och det kändes skönt.

 

Vaknade upp dagen efter operationen till att lära mig att äta på ett nytt sätt. Det gick bra, sakta men säkert. De serverade en morotssoppa som smakade äckligt, men det var bara att äta.

De kommande månaderna var tuffa, jag mådde så dåligt och jag fullkomligt ”rasade” i vikt och det gjorde så ont i min kropp och min hud ömmade – men jag var lycklig! Jag gick äntligen ner i vikt, kläderna hängde allt lösare på min kropp och mitt mål var i sikte. När jag något år senare vägde 69 kg kände jag att jag kommit hem till den kropp jag skulle kunna vara nöjd med.

Operationen och dess viktnedgång har gått bra och nu börjar livet på nytt… ett liv med nya krafter och nya utmaningar, hjärnspöken och annat.

Snö, snö och mer snö!

 Idag firar jag 14 dagar sedan operation😊! Dessa dagar har gått förvånansvärt snabbt ändå, trodde jag skulle sitta och bli galen. Men dagarna består i träning, stickning, att äta, träna, sticka och åter träna. Små promenader inomhus sedan snön kom, fick ju inga isdubb till kryckorna... men de väntar på mig hos sjukgymnasten. Tills jag fått hämta dem får jag vackert stanna inomhus😣. 

Men det ser väldigt härligt ut med all snö, hade gärna tagit en lång promenad med Addie idag. Hon har tråkigt😕 - som hon älskar snö och jag fattar inte💭 att hon vill att jag ska komma ut?!

Bara 14 dagar efter operation är jag förvånad över hur mycket rörlighet jag har i knät. jag har ännu stygnen kvar och det första bandaget de satte på mig. Stygnen ryker den 5 december och då ska jag till sjukgymnasten för första gången efter operation. Spännande om hon tycker som jag.

Svullnaden har lagt sig mycket och jag känner att även smärtan efter blodproppen i vaden börjar sakta men säkert ge med sig. Tänker om jag inte fått den, hade jag varit mycket piggare idag och kanske hade jag varit ännu mer rörlig. Trist med den missen i sjukvården, tycker jag. 

En hel del stickning har det blivit. här kommer lite smakprov vad jag gjort dessa dagar. 

Mössam, halsduk och vantar

Strumpor i olika storlekar och babymössa.

Babymössa-, strumpor & vantar. 

set med babymössa, strumpor och vantar. 

Önskar er alla en härlig tisdag i den mjuka, fluffiga och härliga vintersnön💓

Del av ett nytt knä

I fredags åkte vi till Stockholm, mannen och jag. Madelene flyttade till egen lägenhet. Vi skulle komma upp för att hjälpa till - men de var nästan färdiga när vi kom. Trevligt hade vi i alla fall. Vi fick också träffa Louise pojkvän Albin. 

Madelenes säng var jättefin men hon behöver garanterat några köksstolar, pallarna var inte så sköna - men det får hon  ta efterhand. Jättemysig fin lägenhet.

Helgen gick i en rasande fart. Det bästa när man bor hotell är ju frukosten, eller hur. Jag såg fram emot frukost både lördag, söndag och måndag - men tyvärr ville min mage annat. Jag kunde inte äta så mycket som jag önskade. På lördagen gick vi på Ikea hela dagen. Riktigt mysigt var det. VI avslutade med middag i närheten av Louise vid midsommarkransen. 

mannen åkte hem i söndags igen, jag stannade då jag skulle vidare för operation på tisdagen.  Så det blev hotell i Upplands Väsby och operation på LÖwenströmska sjukhuset, ortho center under tisdagen.

Jag tänker inte bjuda på några avslöjande bilder på mitt knä mer än det här under. Operationen gick jättebra och jag var kvar på avdelningen till onsdag eftermiddag. Så igår kväll kunde jag somna i min egna säng. 

Härovan ser ni min knäled, med de nya delarna som ska få mig att slippa värk och elände. Just nu är värken ganska omfattande och jag har aldrig i hela mitt liv ätit så mycket värktabletter som jag gör just nu. 

Ska nu bara träna på att räta ut och böja, gå och stå. Men ser fram emot när jag fritt kan röra mig igen.

Det där med maten...det där med vardagen...

Så kommer man hem efter en operation som ställt hela ens kropp på noll. Allt börjar om. Du ska nu lära kroppen att ta emot mat igen. Hur gör man det? Fick du någon genomgång i hur du ska bete dig när du kommer hem? En liten handbok i vad som händer i kropp och knopp?

Jag vill gärna skicka med dig några tankar här. Tre personers upplevelse som jag tror vi alla kan relatera till som gjort denna operation.

- Bara resan hem kändes som ett maratonlopp. Jag var helt slut och orkade inte kliva ur bilen vid apoteket ens, bönade min man om att hämta mina tabletter. Jag satt kvar i bilen och kände mig helt tom, vad hade jag egentligen gjort? Var det så farligt innan, kunde jag inte försökt en gång till att banta på det gamla hederliga och vanliga sättet! När min man kom ut satt jag och grät floder av tårar. 

- Hur skulle jag orka gå uppför trappan? Än mindre orka tänka på att det snart var dags att äta igen. Herre, hur ska jag mäkta med. Vad hade jag i kylen? Hade jag något hemma som jag kunde snabbt äta? Redan nu hade jag gått över en timma i tiden för nästa mål. Efter trappan satt jag i hallen och skakade, min dotter kom med banan och vatten. Snart var jag mig själv igen.

- Så pigg. Jag är en ny människa. Jag vill allt, jag orkar allt och jag har sådana planer för framtiden. Jag äter i språnget och fixar det som fixas bör. Allt är lätt och jag är lätt. Ibland får jag en smäll, men då lägger jag mig ner och tänker att jag är lyckligt lottad som gjorde denna operation och lyckades. Man måste bara låta tiden ha sin gång.

*Tre olika berättelser. *Tre olika människor. *En hemresa. *En ett halvår efter operation. *En två år efter operation. 

Vad tänker du? Var är du på din resa? Har du upplevt detta som de här tre personerna har gjort? jag har varit snarlika alla tre i olika skeden i mitt liv. Det här händer. Man måste bara vara i nuet. Inte skynda, inte rusa utan bara låta tiden ha sin gång. 

Vad händer med knoppen när vi fixat kroppen?

1. 

Från att levt ett skyddat liv, utan att egentligen bli sedd och utan att någon bryr sig om dig - börjar folk ställa frågor. Frågor om att du blivit så smal, hur har du gjort. 

Sedan kommer komplimangerna 

- Guuud, så snygg du blivit! 

- Såååå smal du blivit! 

Så obekvämt att ta emot detta. Alltså jag har blivit både snygg och smal i betraktarens ögon, jag lever upp till samhällets förväntningar på hur en kvinna/man ska se ut. Toppen! Då ska jag bara sudda bort den dimmiga blicken som ännu ser den gamla vanliga personen i spegeln. 

Du fixar kroppen och den lyder. Om du dessutom håller dig till riktlinjerna kommer det är gå bra. Om du är frisk kommer det att gå bra. Om dina hjärnspöken håller sig på avstånd kommer det att gå bra. 

Men det finns en liten detalj - du känner dig ensam. Ensam i din nya kropp, ingen i din omgivning förstår egentligen vad du gjort. Läser dina anhöriga/vänner igenom det material som du har om operationen? 

Finns det stöd för anhöriga? Du blir en annan människa efter operationen. 

2.

Jag har tänkt på att många överviktiga är glada och väldigt roliga människor. Jag var en av dem. Att kunna skämta på sin egen beskostnad det är konst. För ingen ser hur du mår innanför din fasad. Det finns många sätt att komma undan med sin sjukdom, man struntar i att söka hjälp inom vården om man har ont. För det första läkaren säger är ju att du ska gå ner i vikt så ordnar sig allt. Du har ju redan provat allt och du har redan gått ner massor i vikt, säkert tvåsiffrigt. Men sen gick du upp det igen och säkert lite mer. Det blir en ond cirkel.

Men ont gör det när andra skojar om en. T ex var jag med om ett par gånger att jag fick höra: - Oj du äter visst upp all mat som finns i skåpen! eller: - Hoppsan, här var det tungt! En gång fick jag höra detta: - Vad är cylinderformat och går på 2 ben? Så ont allt detta gjorde, det enda jag gjorde var att skratta med dem. Det var liksom okej att de hade roligt på min bekostnad. 

3.

Det bästa jag gjort är att göra min operation. Vet inte alls hur jag hade sett ut/eller hur jag mått idag om jag inte gjort det. Vilket liv jag fått efter min operation sen! Att bara våga gå på gymmet, att få massage, vara aktiv. Det bästa är att jag varit pigg, stark och frisk under alla år. Tack för att jag var en av dem som fick chansen 2011. 

Det mest skrämmande jag upptäckt är att inom detta område känns det som om utvecklingen stått still. När jag gjorde min operation hade jag läst allt jag kunde läsa om Gastric bypass. Ändå visste jag inte vad som väntade. Jag gjorde inga avsteg, höll mig i min fyrkant i ett år. Sedan började jag lossa på rutinerna. 

Idag får man inte mer info än vad jag fick. Ingen mer hjälp efter operationen. Sjukvården borde sätta in resurser för eftervården - psykosociala hälsan. När du fixar kroppen - hänger inte knoppen med. Du är ännu den stora människan fast i en liten kropp. 

Så vad gör vi åt detta - hur kommer vi närmare en lösning att hjälpa andra som mår dåligt efter sin operation. Eller som bara behöver lite stöd för att orka denna enorma livsomställning som varar livet ut? Jag har börjat! Jag försöker hjälpa dem som kommer efter mig, genom en facebookgrupp och genom studiecirklar. Genom föreningen HOBS.

Se länkar nedan: 

HOBS

Läs gärna denna uppsats på https:En socialpsykologisk studie om upplevelser av att genomgå en gastric by-pass operation

Detta är en sluten grupp på Facebook, här ansöker du om medlemskap om du är opererad. 

Hälsa för Gotländska Gastric bypass/Gastric sleeve-opererade

Funderingar i min blogg

 Här i denna blogg vill jag gärna dela med mig av mina erfarenheter som gastric bypassopererad. Jag vill gärna hjälpa andra i sina tankar och funderingar inför en operation, när man är i en operation och när man efteråt känner att man vill ha någon att bolla sina galna hjärnspöken med.

 

Välkommen in och häng med mig. Häng också med på vår resa i vår nya studiecirkel - där vi pratar om allt och har högt till tak. 

Var är du?

 Innan jag gjorde min operation 2011 skulle ingen människa få in mig på ett gym. Jag hade en bästa väninna som tränade body building. Hon var så sjukt vältränad och levde bra och åt nyttigt. Själv åt jag det jag tyckte va gott, jag rökte på den tiden och jag avskydde konditionsträning. Det här var alltså -80 talet och jag började min överviktsresa. 

Flera var de gånger när min väninna ville att jag skulle gå med och gymma, jag svarade som alltid: - "glöm det"!

Men så hade jag väldiga problem med min allergi. hade en besvärlig nickel/krom/vatten-allergi som gjorde att jag långa perioder hade sår och vätskefyllda blåsor på händer och på kroppen. Det kliade sjukt mycket. Hon tipsade mig om att äta en ganska ensidig kost och ha en chockdag i veckan. 

Jag började leva på kokt torsk, gröna ärtor och ris 6 dagar i veckan. Den 7:e dagen åt jag det jag ville. Först blev min allergi bättre och sedan började det hända något i kroppen också. Under 10 veckor gick jag ner 10 kg. jag var överlycklig. Jag tog promenader varje dag. Jag mådde bra. 

Sedan slutade jag. Återgick till min vanliga kost varvat med cigaretter och choklad. Snart var jag tillbaka men 15 kg tyngre. Sedan fortsatte jag bara. Ökade i vikt, levde ganska osunt. 

När jag flera, flera år senare och efter 4 graviditeter varav 2 tvillinggraviditeter fick en propp i mitt ena lår, slog verkligheten mig rätt så hårt. Jag insåg att jag faktiskt kunde dö av min övervikt. Min läkare på vårdcentralen hjälpte mig att få en remiss till överviktsmottagningen (fanns inte då, utan hette stomimottagning) där jag äntligen fick hjälp och kom iväg till Danderyds sjukhus för att göra en gastric bypass. Det fanns inte mycket information att få om denna resa jag skulle göra. men jag studerade allt jag kom över som fanns inom gastric bypass när jag var redo att bli opererad - var jag mycket påläst. Nu hade jag fått nog av ett liv som överviktig - en gång för alla skulle jag ner i vikt och inte gå upp det igen.

Äntligen skulle jag få ett nytt liv där lyckan skulle spira. Jag skulle hitta mig själv långt där inne i mig själv.

Nu kom också intresset för att träna och lite smått började jag träna på gym. Det kändes lite obekvämt i början, men jag ångrar inte att jag började.

Jag blev inte "lyckligare" direkt - ett tag blev jag mer osäker och mer fundersam. Men för varje kg blev jag gladare och med glädjen kom också lyckan. Lyckan att kunna springa, hoppa och leka med mina barn. Att orka vara i farten utan att känna motstånd. 

I alla dessa år som jag gömt mig bakom en mask av komik, roligheter och falsk glädje - fanns nu bara "lilla jag". 

- Var är du?

• Vem var jag utan den jag gjorde mig rolig över? 
• Vilken person skulle jag vara i mitt nya smala liv? 
• Varför fanns hon inte i spegeln när jag tittade efter henne? 
• Var gömde hon sig? 

Alla andra kunde se henne. Men jag kunde inte se henne på många år, inte på riktigt. jag var aldrig riktigt nöjd de första åren jag strävade hela tiden efter annat och mer. När jag idag ser på bilder - ser jag en smalare variant av mig själv. Det är en stor sorg inom mig att jag aldrig kunde se henne, just då! När jag som mest behövde det. 

Var fanns den hjälp jag borde ha fått? Någon som jag kunde ha pratat med, som hade förstått mig.