Vad händer med knoppen när vi fixat kroppen?

1. 

Från att levt ett skyddat liv, utan att egentligen bli sedd och utan att någon bryr sig om dig - börjar folk ställa frågor. Frågor om att du blivit så smal, hur har du gjort. 

Sedan kommer komplimangerna 

- Guuud, så snygg du blivit! 

- Såååå smal du blivit! 

Så obekvämt att ta emot detta. Alltså jag har blivit både snygg och smal i betraktarens ögon, jag lever upp till samhällets förväntningar på hur en kvinna/man ska se ut. Toppen! Då ska jag bara sudda bort den dimmiga blicken som ännu ser den gamla vanliga personen i spegeln. 

Du fixar kroppen och den lyder. Om du dessutom håller dig till riktlinjerna kommer det är gå bra. Om du är frisk kommer det att gå bra. Om dina hjärnspöken håller sig på avstånd kommer det att gå bra. 

Men det finns en liten detalj - du känner dig ensam. Ensam i din nya kropp, ingen i din omgivning förstår egentligen vad du gjort. Läser dina anhöriga/vänner igenom det material som du har om operationen? 

Finns det stöd för anhöriga? Du blir en annan människa efter operationen. 

2.

Jag har tänkt på att många överviktiga är glada och väldigt roliga människor. Jag var en av dem. Att kunna skämta på sin egen beskostnad det är konst. För ingen ser hur du mår innanför din fasad. Det finns många sätt att komma undan med sin sjukdom, man struntar i att söka hjälp inom vården om man har ont. För det första läkaren säger är ju att du ska gå ner i vikt så ordnar sig allt. Du har ju redan provat allt och du har redan gått ner massor i vikt, säkert tvåsiffrigt. Men sen gick du upp det igen och säkert lite mer. Det blir en ond cirkel.

Men ont gör det när andra skojar om en. T ex var jag med om ett par gånger att jag fick höra: - Oj du äter visst upp all mat som finns i skåpen! eller: - Hoppsan, här var det tungt! En gång fick jag höra detta: - Vad är cylinderformat och går på 2 ben? Så ont allt detta gjorde, det enda jag gjorde var att skratta med dem. Det var liksom okej att de hade roligt på min bekostnad. 

3.

Det bästa jag gjort är att göra min operation. Vet inte alls hur jag hade sett ut/eller hur jag mått idag om jag inte gjort det. Vilket liv jag fått efter min operation sen! Att bara våga gå på gymmet, att få massage, vara aktiv. Det bästa är att jag varit pigg, stark och frisk under alla år. Tack för att jag var en av dem som fick chansen 2011. 

Det mest skrämmande jag upptäckt är att inom detta område känns det som om utvecklingen stått still. När jag gjorde min operation hade jag läst allt jag kunde läsa om Gastric bypass. Ändå visste jag inte vad som väntade. Jag gjorde inga avsteg, höll mig i min fyrkant i ett år. Sedan började jag lossa på rutinerna. 

Idag får man inte mer info än vad jag fick. Ingen mer hjälp efter operationen. Sjukvården borde sätta in resurser för eftervården - psykosociala hälsan. När du fixar kroppen - hänger inte knoppen med. Du är ännu den stora människan fast i en liten kropp. 

Så vad gör vi åt detta - hur kommer vi närmare en lösning att hjälpa andra som mår dåligt efter sin operation. Eller som bara behöver lite stöd för att orka denna enorma livsomställning som varar livet ut? Jag har börjat! Jag försöker hjälpa dem som kommer efter mig, genom en facebookgrupp och genom studiecirklar. Genom föreningen HOBS.

Se länkar nedan: 

HOBS

Läs gärna denna uppsats på https:En socialpsykologisk studie om upplevelser av att genomgå en gastric by-pass operation

Detta är en sluten grupp på Facebook, här ansöker du om medlemskap om du är opererad. 

Hälsa för Gotländska Gastric bypass/Gastric sleeve-opererade