PÅSK och häng med familjen

 Nu var det ett tag sedan jag skrev här. 

Påsken drar förbi och med den lämnar vi den gråsvarta dystra vintern efter oss och tar djupa andetag av den nya fräscha vårluften.

Inför påsken så tog syrran och jag med Mamma ut och påskhandlade, så här glada var vi då😊

På påskafton blev det påskäggsjakt i skogen. Lite här och var doldes ett påskägg med både nyttigheter och godis i. Lilly hittade sitt ägg först och blev så glad, 

En premiärtur på montainbiken blev det på påskdagen, första cykelturen efter min knäoperation. Nu ska jag försöka cykla så mycket som möjligt innan min nästa operation. Så hela april kan jag cykla.

Annandag påsk blev lugn och på förmiddagen tog vi en långpromenad tillsammans innan L skulle tillbaka till Sthlm. En tur till Visby och vinkade av henne, fika på Linds Växthus och sedan handel och hem. Nu landar vi och tar det lugnt resten av dagen.

Så här blev det! eller kommer att bli...

Som många vet har jag haft problem med mina knän. Artros. Inte världens roligaste, men heller inte det värsta tänkbara. Jag har i många år lyckats att hålla min artros i schack med träning och min smärta har inte varit olidlig. Men för ca ett år sedan blev det värre och smärtan blev nästintill outhärdlig vissa timmar av dygnet. 

Jag slutade träna på gymmet. Jag slutade att ta promenader med hunden. Jag slutade att gå i trappor om det fanns hiss.  När min läkare på ortopedmottagningen sa att det vara dags att sluta kämpa och ta emot hjälp så slutade jag att skjuta undan tanken på att det var dags för operation och en ny knäled.

Nu är det gjort på vänster ben. Nu har jag fått en halvprotes där. 

Så här såg mina knän ut innan operation. ingen vacker syn alls. här ser man tydligt att insidan av knäna är det i stort sett ben mot ben. Oskönt kan säga er. 

Nu har jag fixat till det vänstra knät och det ser ut så här med protesen:

spännande eller hur? Att de kan fixa till det så att det blir bättre och man slipper smärtan. Nu har kirurgen gjort sitt och nu är jobbet mitt att se till att det blir så bra det kan bli. Har fått ett häfte med instruktioner på hur jag ska röra mig, hur jag ska träna och restriktioner på hur mycket jag ska böja mitt knä. Just nu är knät ömt, svullet och det är svårt att röra sig. Men för varje dag blir det lite lättare. Att följa sitt träningsprogram har jag förstått är det viktigaste just nu. Att inte fuska utan trots smärta göra det som krävs av en. 

Idag firar jag att jag varit opererad i en hel vecka. 

Jag mår bra. Men som jag förutspått så tycker jag att livet är lite tråkigt när man inte kan vara som vanligt. Jag blir lite rastlös, men som tur är så är jag ännu ganska trött efter detta och måste vila en del. 

Hyllning till alla pappor idag

 Idag hyllar hyllar vi våra pappor, alla dem som finns runtom oss men också alla dem vi minns med respekt. Jag tänker idag på dig, pappa. Alla de stunder vi tillbringade tillsammans med hästarna, i traktorn, i ladugården och dina mikrosovstunder framför tv.n.

Jag minns när vi skulle rida in Granat (min första häst) och du hade så mycket klokskap. En sandsäck över ryggen, jag red på gammelhästen Tina så han skulle förstå att sandsäcken sen skulle vara jag. Tillslut så fick jag äntligen sitta upp på honom, men jag fick ingen sadel🙁

Kommer ihåg att jag tyckte det var så orättvist, men du var stenhård. Ingen sadel förrän jag kunde rida fullt ut med bra balans. Sadeln kom så småningom, så tacksam för alla dina råd och alla de gånger vi pratade med varandra.

Till alla er andra pappor vill jag säga; ta vara på stunderna tillsammans. Till alla era barn vill jag säga; stunder ni har idag kommer aldrig igen. Se till att kramas, att träffas och ring varandra, bry er❤️

En dag är det försent.

regn och blåst

Var är de kalla och klara höstdagarna?

Saknar du också dem?

sitter i bilen och väntar på att tanken fylls med gas. Skulle ha cyklat med Addie idag, men det är inte så inbjudande😉

Trevlig helg❤️

slår ett slag för covidvaccin

Så är det gjort! 5.e sprutan mot covid-19. Samt influensavaccin.

Hade nog inte blivit så tidigt med vaccin om det inte varit för min kommande operation. 

Må gott och ta hand om er😍

jag gjorde det!!!

 

10-årskontrollen - det väcker tankar...

 10 år av ens liv går fort, nästan lite väl fort. När man tittar tillbaka på gamla bilder och det känns som om det var så nära - men datumet säger något helt annat.

 

 Den här bilden är tagen 2009 på mitt dåvarande jobb Ebbes. Det var två år innan min gp-operation. Bilden är tagen av en av mina chefer. Det känns inte så länge sedan, men om jag synar mina rynkor så inser jag att det är ett tag sen.

Hur blev det då? Före och efterbilden...

  

  

  sedan blev det såhär:

 

Så ja, jag är ändå ganska stolt över vad jag presterat under åren. Att jag inte gått upp allt i vikt igen. Att lyckas att hålla mig sund och hälsosam. 

Men vad väckte då 10-årskontrollen för tankar, ja det är ju inte lätt att genomgå en livstilsförändring. Vad har gotlänningar för skyddsnät och vilken hjälp får man före, under och efter operation? Hur kommer man fram till att man bör genomgå en operation? 

det visar sig att på 10 år har det inte hänt någonting. Det finns fortfarande ingen att prata med, att få tips från att luta sig emot. Ingen som kan lyssna när magen kniper, toalettbesöken är många och hjärnan spelar dåre med en. Vem hjälper en då? Var är dietisten? Rådgivaren? Psykologen?

 

Lustigt var ju att när jag åker från min kontroll så pratar de om just detta på radion. Att Vårdcentralerna har blivit bättre på att ta hand om överviktiga och att det går att få komma till en mottagning för detta och få hjälp. Det är ju bra. Riktigt bra!

 

Jag hade hoppats att det kommit lite längre fram gällande före/under/efter operation och att man idag fick ett bättre stöd. Känner du någon som genomgått denna operation? Känner du någon som mår dåligt av det? 

 

Önskar er en fin kväll, denna dystra regniga oktoberkväll💗

 

 

 

 

 

Detta inlägg borde jag skrivit på kanelbullens dag...

 Kanelbullens dag varje år är en speciell dag för mig. Det betyder förändring. Stor förändring. Min syster är duktig på att fira mig denna dag, hon vet hur mycket den betyder för mig. Den dagen var det hon och jag, den dagen då jag peppade henne att åka tunnelbana själv för första gången!

 

Egentligen handlade dagen mest om mig, den där gången för 10 år sedan. Syster erbjöd sig att åka med mig då min man var hemma med barnen. Den där dagen, då jag bestämde mig för att förändra. 

Jag gjorde min Gastric bypass på kanelbullens dag! Min syster var nog mer nervös än jag och därför övertalade jag henne att ta tunnelbanan till Mörby centrum från Danderyds sjukhus. 

- Gå och shoppa loss, sa jag.

Det innebar att hon blev mer nervös för den turen än att sitta och vänta i väntrummet under min operation. Tror ni hon handlade något? - Nej, hon var för nervös och gick och tittade på telefonen hela tiden...

 

Jag är så oerhört tacksam för att jag fick göra den här operationen. Den gav mig så mycket och jag började på en helt ny bana. 

Det har funnits många tuffa stunder, svåra utmaningar och kämparglöd. Jag har bråttats med mina demoner som jag tacksamt vunnit över. 

Jag tappade hela 33,3 kg under mitt första 1½ år. Det var sedan efter det som kampen började, då man ska förstå att det här händer på riktigt och att man måste fortsätta äta lite och ofta. Har jag gjort det? Inte alltid, då har fått ångra mig bittert. 

Har jag ångrat min operation någon gång? Nej, det har jag inte. Om jag inte gjort den hade jag inte kunnat hålla i gång som jag gör idag. Det hade inneburit värk i mina knän värre än den värk jag har idag. Det är slitsamt att väga mycket, det tar på kroppen. Men framför allt, jag vågade ta klivet och börja träna. Det är något som jag är stolt över. Innan min operation vågade jag inte gå till gymmet, jag kände mig så stor och klumpig. 

 

Än i dag kan jag känna mig stor, ni vet de där hjärnspökena de sitter kvar hela livet. De knackar ibland en på axeln för att säga att man ännu är den där man var när man vägde mycket. Då brukar jag titta på kort, kort där jag står bredvid någon annan. För det är bara där jag kan se att jag faktiskt ännu håller måttet😉

Så jag är tacksam över kanelbullens dag, jag firar den med glädje. Det är en förändringens dag och jag är stolt över att jag vågade ta det klivet. 

 

Då firade jag 9 år...

Kanelbullens dag för 9 år sedan...

 

 

 

 

Träning - det betyder nåt när man blir tillfredställd

 Jag kunde tidigare inte förstå hur det kunde vara så tillfredsställande med träning. Det var ju jobbigt! På sin höjd en cykeltur, en promenad - men fysisk svettaktivitet skrämde mig. 

Efter min gastric bypass 2011 började jag lite smått att träna på gymmet i Fårösund. Jag anlitade också en personlig coach som hjälpte mig att komma igång. Helt plötsligt vara jag fast. 

Senare gick jag över till Lena på träningsboxen, jag har aldrig haft så roligt på ett träningspass som jag hade under den tiden jag tränade där. 

Under några år har jag tränat på Form. I milon. Utamanande och roligt. Jag känner mig så fantastiskt nöjd och glad efter ett pass. Det ger mig styrka.

Min man och jag köpte också våra montainbikes 2020, det har varit ett bra köp. Vi cyklar mycket i ur och skur. Nu när vi inte har gården längre har man mer tid.

Att jag mår bra när jag tränar märks. Jag har blir gladare, får bättre självförtroende och ökar min uthållighet på många plan. Jag önskar jag förstått det tidigare. 

Det är viktigt att man hittar det som är roligt att göra. Det kan vara att cykla, att vandra, att springa eller att träna på gym. Vad man än väljer att göra - ska man se till att det gör en glad och att det känns roligt.

Kanelbullens dag för 9 år sedan...

 För nio år sedan - på dagen idag, låg jag i en sjukhussäng - totalt livrädd! Att inte ha kontroll, är det inte det som är läskigast. Att inte veta vad de gör med en, när man är totalt utslagen och lämnar sin kropp och sitt liv i händerna på någon annan. 

Min syster fanns där, hon var nog lika rädd som jag. KOmmer ihåg att jag envisades med att hon skulle ta tunnelbanan och shoppa loss den dagen. Njuta av att gå i ett köpcentrum. Det gjorde henne ännu mer rädd - då hon förmodligen inte skulle hitta tillbaka😀

 

Syrran mumsade kanelbulle och jag kräktes. Mådde inte alls bra efteråt. Sorgligt nog tog det två dygn innan de kom på att det var morfin jag inte tålde och därför kräktes jag. 

 

Den här operationen förändrade hela mitt liv. Jag genomgick en Gastric bypass, det bästa beslutet jag tagit i mitt liv. Efter år av jojo-bantning lyckades jag. Hela 33 kg försvann under kommande året, 2012 var jag som smalast och piggast! mådde fantastiskt bra och ångrar inte en enda dag!

 

Jag kom snabbt igång med hundpromenader, först korta men sen allt längre. Ju lättare jag blev desto enklare blev allt annat. 

 

Så hurra för kanelbullens dag! Jag firar idag. 

Dotter har lovat att baka goda kanelbullar, det hoppas jag. För sist hon bakade kanelbullar - fick jag ont i magen - så GODA var dem. 

 

 

Var är du?

 Innan jag gjorde min operation 2011 skulle ingen människa få in mig på ett gym. Jag hade en bästa väninna som tränade body building. Hon var så sjukt vältränad och levde bra och åt nyttigt. Själv åt jag det jag tyckte va gott, jag rökte på den tiden och jag avskydde konditionsträning. Det här var alltså -80 talet och jag började min överviktsresa. 

Flera var de gånger när min väninna ville att jag skulle gå med och gymma, jag svarade som alltid: - "glöm det"!

Men så hade jag väldiga problem med min allergi. hade en besvärlig nickel/krom/vatten-allergi som gjorde att jag långa perioder hade sår och vätskefyllda blåsor på händer och på kroppen. Det kliade sjukt mycket. Hon tipsade mig om att äta en ganska ensidig kost och ha en chockdag i veckan. 

Jag började leva på kokt torsk, gröna ärtor och ris 6 dagar i veckan. Den 7:e dagen åt jag det jag ville. Först blev min allergi bättre och sedan började det hända något i kroppen också. Under 10 veckor gick jag ner 10 kg. jag var överlycklig. Jag tog promenader varje dag. Jag mådde bra. 

Sedan slutade jag. Återgick till min vanliga kost varvat med cigaretter och choklad. Snart var jag tillbaka men 15 kg tyngre. Sedan fortsatte jag bara. Ökade i vikt, levde ganska osunt. 

När jag flera, flera år senare och efter 4 graviditeter varav 2 tvillinggraviditeter fick en propp i mitt ena lår, slog verkligheten mig rätt så hårt. Jag insåg att jag faktiskt kunde dö av min övervikt. Min läkare på vårdcentralen hjälpte mig att få en remiss till överviktsmottagningen (fanns inte då, utan hette stomimottagning) där jag äntligen fick hjälp och kom iväg till Danderyds sjukhus för att göra en gastric bypass. Det fanns inte mycket information att få om denna resa jag skulle göra. men jag studerade allt jag kom över som fanns inom gastric bypass när jag var redo att bli opererad - var jag mycket påläst. Nu hade jag fått nog av ett liv som överviktig - en gång för alla skulle jag ner i vikt och inte gå upp det igen.

Äntligen skulle jag få ett nytt liv där lyckan skulle spira. Jag skulle hitta mig själv långt där inne i mig själv.

Nu kom också intresset för att träna och lite smått började jag träna på gym. Det kändes lite obekvämt i början, men jag ångrar inte att jag började.

Jag blev inte "lyckligare" direkt - ett tag blev jag mer osäker och mer fundersam. Men för varje kg blev jag gladare och med glädjen kom också lyckan. Lyckan att kunna springa, hoppa och leka med mina barn. Att orka vara i farten utan att känna motstånd. 

I alla dessa år som jag gömt mig bakom en mask av komik, roligheter och falsk glädje - fanns nu bara "lilla jag". 

- Var är du?

• Vem var jag utan den jag gjorde mig rolig över? 
• Vilken person skulle jag vara i mitt nya smala liv? 
• Varför fanns hon inte i spegeln när jag tittade efter henne? 
• Var gömde hon sig? 

Alla andra kunde se henne. Men jag kunde inte se henne på många år, inte på riktigt. jag var aldrig riktigt nöjd de första åren jag strävade hela tiden efter annat och mer. När jag idag ser på bilder - ser jag en smalare variant av mig själv. Det är en stor sorg inom mig att jag aldrig kunde se henne, just då! När jag som mest behövde det. 

Var fanns den hjälp jag borde ha fått? Någon som jag kunde ha pratat med, som hade förstått mig.