Var är du?

 Innan jag gjorde min operation 2011 skulle ingen människa få in mig på ett gym. Jag hade en bästa väninna som tränade body building. Hon var så sjukt vältränad och levde bra och åt nyttigt. Själv åt jag det jag tyckte va gott, jag rökte på den tiden och jag avskydde konditionsträning. Det här var alltså -80 talet och jag började min överviktsresa. 

Flera var de gånger när min väninna ville att jag skulle gå med och gymma, jag svarade som alltid: - "glöm det"!

Men så hade jag väldiga problem med min allergi. hade en besvärlig nickel/krom/vatten-allergi som gjorde att jag långa perioder hade sår och vätskefyllda blåsor på händer och på kroppen. Det kliade sjukt mycket. Hon tipsade mig om att äta en ganska ensidig kost och ha en chockdag i veckan. 

Jag började leva på kokt torsk, gröna ärtor och ris 6 dagar i veckan. Den 7:e dagen åt jag det jag ville. Först blev min allergi bättre och sedan började det hända något i kroppen också. Under 10 veckor gick jag ner 10 kg. jag var överlycklig. Jag tog promenader varje dag. Jag mådde bra. 

Sedan slutade jag. Återgick till min vanliga kost varvat med cigaretter och choklad. Snart var jag tillbaka men 15 kg tyngre. Sedan fortsatte jag bara. Ökade i vikt, levde ganska osunt. 

När jag flera, flera år senare och efter 4 graviditeter varav 2 tvillinggraviditeter fick en propp i mitt ena lår, slog verkligheten mig rätt så hårt. Jag insåg att jag faktiskt kunde dö av min övervikt. Min läkare på vårdcentralen hjälpte mig att få en remiss till överviktsmottagningen (fanns inte då, utan hette stomimottagning) där jag äntligen fick hjälp och kom iväg till Danderyds sjukhus för att göra en gastric bypass. Det fanns inte mycket information att få om denna resa jag skulle göra. men jag studerade allt jag kom över som fanns inom gastric bypass när jag var redo att bli opererad - var jag mycket påläst. Nu hade jag fått nog av ett liv som överviktig - en gång för alla skulle jag ner i vikt och inte gå upp det igen.

Äntligen skulle jag få ett nytt liv där lyckan skulle spira. Jag skulle hitta mig själv långt där inne i mig själv.

Nu kom också intresset för att träna och lite smått började jag träna på gym. Det kändes lite obekvämt i början, men jag ångrar inte att jag började.

Jag blev inte "lyckligare" direkt - ett tag blev jag mer osäker och mer fundersam. Men för varje kg blev jag gladare och med glädjen kom också lyckan. Lyckan att kunna springa, hoppa och leka med mina barn. Att orka vara i farten utan att känna motstånd. 

I alla dessa år som jag gömt mig bakom en mask av komik, roligheter och falsk glädje - fanns nu bara "lilla jag". 

- Var är du?

• Vem var jag utan den jag gjorde mig rolig över? 
• Vilken person skulle jag vara i mitt nya smala liv? 
• Varför fanns hon inte i spegeln när jag tittade efter henne? 
• Var gömde hon sig? 

Alla andra kunde se henne. Men jag kunde inte se henne på många år, inte på riktigt. jag var aldrig riktigt nöjd de första åren jag strävade hela tiden efter annat och mer. När jag idag ser på bilder - ser jag en smalare variant av mig själv. Det är en stor sorg inom mig att jag aldrig kunde se henne, just då! När jag som mest behövde det. 

Var fanns den hjälp jag borde ha fått? Någon som jag kunde ha pratat med, som hade förstått mig.