Ur verkligheten: Min resa till ett hälsosammare liv!!

Denna berättelse får mig att känna ångest inför hur många år det kan ta för en människa att få hjälp. Sedan när hjälpen kommer och inte hjälper en. Det gör ont att det inte tas på större allvar. Du är en kämpe, Sofie - som lyckades på egen hand!

Första gången som jag var i kontakt med Aleris Obesitas var året 2018, men kände mig ännu då lite osäker. Det tog fram till januari 2023 då jag bestämde mig för att löpa linan ut. Dagen den 9 mars var min operationsdag. Blev otroligt väl bemött på kliniken. Fick bra information innan vad som skulle hända och ske. Läkaren som skulle utföra min operation kom och pratade med mig och förklarade vad han skulle göra med mig. Det lugnade mig otroligt mycket och få se ett ansikte vem som faktiskt skulle operera mig. Fick även svar på de frågor som jag hade. Idag har jag varit opererad i snart 11 månader.

Vad var det då som gjorde att jag bestämde mig för en operation? Jag har kämpat med min vikt sedan tonåren och nu hade jag tappat min livslust helt och jag kände mig obekväm i min kropp. Hela min kropp värkte, min migrän var värre än någonsin, jag hade väldiga sömnproblem och blev ofta andfådd. När jag var ute och gick så fick jag otroliga smärtor i min ländrygg och höfter, krampande vader. Min astma var väldigt påfrestande. Fick även problem med mitt blodtryck och hade konstant hög puls vilket framkallade min panikångest. Dessutom började jag nu även utveckla diabetes. Jag hade väldigt svårt för att bli gravid. I min familj finns hjärt- och kärlsjukdomar och min rädsla att dö i förtid var närvarande. Jag kände att ingen tog mig på allvar och ingen lyssnade på mig, jag blev slussad omkring av vården och fick egentligen ingen direkt hjälp. Den hjälp som gavs från sjukvården och som jag provade – hjälpte mig inte. Fick av min dietist på överviktsmottagningen en bok jag skulle skriva upp vad jag åt och drack under en tid, sen att jag skulle äta mera grönt och röra på mig. Vilket inte var något nytt för mig då jag är en gammal fotbollsspelare och kört cross i många år. Jag har under åren provat olika alternativ av dieter såsom LCHF, viktväktarna, räknat kalorier, Itrim mm. Jag gick ner under dessa dieter MEN efter en tid så hade jag alltid gått upp de dubbla utan direkt någon anledning. Gick även vid en coach vid VC ett helt år, men gick även där upp under den tiden. Betalade för en PT på gymmet. Vilket hjälpte mig att bli starkare fysiskt men vikten var fortfarande där.

 

Jag låg på gränsen för att få en operation via Landstinget, men jag blev ALLTID nekad. Hade då skrivit egenremisser, även min specialist ryggläkare ifrån KS samt min läkare på VC hade skrivit att jag var en patient med behov att få en operation. Men vad jag förstår så var det för att jag alltid vägde 1–3 kg för lite trots mina problem och kramper. Dem såg inte mig som individ utan bara på min vikt och BMI. Inte på mina följder jag faktiskt hade och hur jag egentligen mådde. Det gjorde att jag efter flera års kämpande och lidande tappade suget och 18 år senare gav jag upp och tog kontakt med Aleris igen. Jag ville helt enkelt inte leva längre pga. min kropp och all smärta jag dagligen bar på. Min panikångest hade tagit över, hittade ingen lust i något.

 

Min arbetsdag kan se ut så här: När jag vaknar börjar jag med att ta mina vitaminer vid 07:00, sedan efter en stund så äter jag lite frukost och den kan variera beroende på vad jag är sugen på. Jag jobbar som personlig assistent så äter oftast frukost runt 09:00. Lunch blir ca 12:00-13:00. Ibland äter jag mellanmål vid 15:00. Kvällsmaten blir vid 17:00-18:00. Ett sista mellanmål kan bli runt 21:00 eller när jag tar mina vitaminer vid 22:00. Där emellan så försöker jag även få i mig så mycket vätska jag kan och orkar, som vatten med eller utan smaksättning, te och ibland kaffe.

I mitt jobb ingår det att röra på sig så det blir en hel del där och när jag är ledig försöker jag att ta promenader, även börjat träna upp mina magmuskler och buk för att få en bättre hållning. Även lite rumpa o ben. Har såklart blivit påverkad av hur mitt privatliv varit och andra komplikationer som uppstått. Jag åkte på en komplikation i slutet av juni -23. Fick akut tarmvred, så blev akutopererad och inlagd en vecka. Sedan var det att försöka återhämta sig så gott man kunde. Kände att jag inte tänker ge upp efter detta.

På helgerna försöker jag att hålla mig till tiderna med vitaminer och måltider som om det vore en vanlig vardag. Jobbar även vissa helgdagar så då är det mer rutin än när jag är ledig. Men vitaminer tar jag ändå som om de vore en helt vanlig dag eftersom jag blir så mätt efter jag tagit dem för kan endast svälja med trögflytande.

Fick tarmvred igen i december -23, men slapp då operation då tarmen la sig till rätta efter ett dygn inlagd. Återigen kände jag att detta ska inte få vinna över mig, jag ska klara detta.

 

Den första tiden efter min magoperation var jag väldigt trött, hade även ont. Var svullen och uppblåst i magen. Det var svårt att få i sig vätska och soppor, men annars mådde jag rätt så bra. Jag började sakta få tillbaka min lust att börja kämpa igen. Mitt nya liv hade startat och jag kände att jag hade investerat i mig själv och tänkte att denna gång ska jag vinna! Det var svårt att hitta rutiner för man var rädd att man gjorde fel eller att något skulle bli fel. Jag skulle nu lära känna mig själv på nytt igen.

 

Jag ångrar absolut inte min operation idag! Nu kan jag njuta av att jag fått min livslust tillbaka. Att all min smärta har mer eller mindre försvunnit i knän, rygg, höfter och nacke. Jag sover mycket bättre. Jag blir inte lika lätt andfådd längre. Min migrän har absolut blivit bättre ifrån flera anfall per månad till knappt 1–2 gånger varannan månad. Jag kommer förmodligen kunna bli gravid i framtiden utan att behöva vara orolig för min vikt. Ser fram emot att jag kan leva ett normalt liv igen där jag kan röra på mig utan att bli sängliggande pga. smärta. Att min pågående utveckling av diabetes vände och försvann. Jag känner mig så mycket gladare och piggare. Att bara kunna gå till jobbet och utföra mitt arbete utan att känna mig utarbetad. Att slippa ångesten om att jag förmodligen kommer dö i förtid pga. min övervikt.

Det enda som jag kan sakna är att kunna klunka vatten en varm sommardag, eller när man är riktigt törstig. Jag ångrar att det kostat mig så många år av mitt liv pga. all kamp för att få hjälp. 18 år av mina 32 snart 33 år har gått åt till att kämpa mot sjukvården med min hälsa och mående. Det har kostat mig massor av pengar, tid och kraft. Även om denna operation kostat mig 100 000 kronor som jag betalade ur egen ficka, så undrar jag vad det egentligen har kostat mig med alla läkarbesök, dietister, PT, smärtlindring och sjukskrivningar där symptomen varit trötthet, ångest och smärtor och alla dieter osv. I stället för att sjukvården kunde ha hjälpt mig ifrån början. Vad har jag inte egentligen kostat sjukvården under dessa 18 år??

Jag är supernöjd med hela min operation. Jag är tacksam med hur jag behandlades innan, under som efter operationen med den hjälp jag fått ifrån Aleris. Helt fantastiska människor.

Jag är nöjd!

//Sofie