Dags att vakna nu!

 Ur verkligheten: Dags att vakna nu!

När jag var barn var jag smal, var egentligen aldrig överviktig. Kanske lite kraftig, men jag tror aldrig att man genom vården eller skola påpekade att jag skulle varit överviktig. Det var när puberteten knackade på dörren som kilona rullade in över tröskeln.

Jag ökade rekordsnabbt i vikt, först kom det lite kurvor. Lite bröst och breda höfter, men sen kom fettet också. Från att ha varit en glad och nöjd tjej till att bli upprorisk mot allt. Alla min vänner var smala, de hade kurvorna på rätt ställe och de stojade och stimmade i omklädningsrummen efter gymnastiken. De hade inte en tanke på att jag satt och skämdes över min tjocka kropp. För dem var jag ju den jag var.

Det ska inte sägas att jag inte hade vänner, det hade jag. Att jag var omtyckt – det kan nog diskuteras. Jag blev utåtagerande i form av att jag ifrågasatte allt, busade och var inte alltid så snäll mot andra som jag kanske kunde ha varit.

När jag började gymnasiet kom mina funderingar på hur jag såg ut, på riktigt. Jag kände mig utanför i min klass, även fast det fanns dem som var lika runda som mig. Jag passade inte in. Hoppade av och började jobba inom äldreomsorgen.

Åren gick där jag varje dag längtade efter att få träffa någon som jag kunde slå mig ner med. Att få passa in. Jag var bombsäker på att om jag fick familj med man och barn så skulle jag passa in och få fler likasinnade vänner.

Det hände, jag träffade en man. Vi dejtade ett tag, flyttade ihop och vi bildade snabbt familj – 4 barn i rask följd. Tror ni jag blev lättare med åren? Nej det blev jag verkligen inte, snarare blev jag tyngre. Jag blev tyngre och tyngre. När vågen stod på 123 kg fick jag en dag bröstsmärtor. Efter EKG, efter många nålstick och undersökningar fick jag beskedet att det förmodligen var en ångestattack. Ännu fanns inga fel på mitt hjärta men läkaren stirrade mig stint in i ögonen och sa det som någon borde sagt för länge sedan:

-          Min vän, du begår långsamt självmord! Det är dags att vakna och ta tag i livet.

Dessa ord förföljde mig länge efteråt. Jag gick med i viktväktarna och gick ner till 83 kg, jag var en ny människa. Jag älskade livet och undrade varför jag inte gjort detta tidigare. Under ett helt år njöt jag av att kunna röra mig obehindrat, göra utflykter med barnen och att ta långa sköna promenader. Sedan kom bakslaget.

Jag ramlade och bröt benet, det blev lättare att hitta ursäkter till att äta. Under min sjukskrivning och återhämtning började vågen sticka uppåt. I takt med att kilona smög tillbaka ökade ångesten och med det intaget av sötsaker och annat. Det kan kännas märkligt att man bara låter det hända, att man inte försöker att bearbeta det. Att man inte tar tillbaka kontrollen. Jag mådde ju så bra så varför lät jag det fallera? 

- Hjärnan är en märklig filur! Den säger till en saker ibland som man kan häpna över, sa min mamma en gång.  Hon var klok min mamma, men hon hade liksom jag problem med vikten. Så jag försökte och min jojobantning höll i sig under 6 år. Jag pendlade mellan 90 och 115 kilo. Sedan orkade jag inte mer.

Efter ett halvhjärtat försök att stabilisera mig genom vårdcentralen och dess överviktsprogram kom jag till en utvärdering hos en psykolog. Jag fick äntligen hjälp. Nu kunde jag börja bearbeta mina problem. Under den här tiden vid psykologen så bestämde jag mig för att ta hjälp på riktigt. Det slutade med att jag gjorde en gastric bypass och jag fortsatte hos min psykolog.

Den här operationen har hjälpt mig och stärkt mig. Men jag får brottas varje dag med min ätstörning som ständigt gör sig påmind. Jag överäter och mår dåligt, jag äter inte alls och mår dåligt. En del dagar är bättre än andra och då ser jag till att vara så mycket som möjligt tillsammans med mina numera vuxna barn.

Det jag aldrig förstod när jag gick in i pubertet var att jag också började äta mer. Jag rörde mig mindre och åt mer. Att jag redan då brottades med ångestattacker där jag tröståt mig till sömns om kvällarna och vaknade vrålhungrig på morgonen och fortsatte.  Jag tror inte att min övervikt beror på min barndom eller på att jag ska ha råkat ut för någonting. Det enda jag kommit fram till är att jag aldrig riktigt passade in någonstans. När jag var tonåring kände jag mig för gammal för det, när jag fick familj kände jag mig för ung för det.

Det jag önskar idag är att någon sett mig i korridoren i skolan och förstått att jag behövde någon att prata med. Att min mamma kanske förstått, fast för henne var det ju vardagen. Att mellan godsaker och bakelser hjälpa mig med läxorna. Kärlek kommer i många skepnader.

Att ta del av människors historier gör att man ibland kan se likheter. Man kan se likheter med sig själv, likheter som stämmer in på sina vänner och många andra. Det är inte alltid det behövs en anledning till att bli överviktig. Men många gånger hittar man bakomliggande faktorer som bidragit. Vad tror du kunde varit annorlunda för ovanstående person? Hade hon kunnat få hjälp tidigare?