60 till 70% av övervikten!

 Har läst på sidan healthclinic om Viktminskningskirurgi. Intressant att läsa hur de vinklar detta. 

"Efter utförda gastric bypass sker det under de följande sex månader en snabb viktnedgång. Vanligtvis uppnås den slutgiltiga vikten 18 till 24 månader efter ingreppet. Under denna tid tappar den genomsnittliga patienten vid bariatrisk kirurgi omkring 60 till 70 % av sin övervikt."

Viktigt att man läser detta på rätt sätt: 60 till 70% av sin övervikt!

Att övervikt och fetma bidrar till uppkomst av olika sjukdomar vet vi. När man gjort en magsäcksoperation där magsäcken endast har plats för 30 ml mat den närmaste tiden så rasar man i vikt. Efter ett tag ökar volymen och man har plats för mer. 

Risken för sjukdomar minskar och hälsan blir bättre. 

Detta kan vara ett viktigt steg mot ett hälsosammare liv! 

Ta hand om er ❤️

Att åldras med värdighet

 Tänk att få leva tills man är 92 år! Min mamma är det och hon är klar och snusförnuftig 😉. Kanske en aningen glömsk, men vem är inte det🙊?

Fina, fina mamma. Alltid redo för nya påhitt. 

Jag hoppas att jag får vara klar och redig och fylla 92 år!

Att få åldras med sin värdighet i behåll är viktigt. Men bara endel förunnat. 

Vad är det som gör att en del blir gamla och behåller sin friskhet? Vad har min mamma gjort för speciellt? Eller har hon bara bra gener och arvsanlag? 

Träff nr 2 i vår studiecirkel

 Så bra det blir när man gör något som verkligen behövs. Är så glad att jag startade denna studiecirkel. Träff nr 2 blev lika bra som träff nr 1, det surrades, pratades och skrattades. Alla hade en trevlig stund. 

Denna gång välkomnade vi ytterligare två nya deltagare. Vi pratade mycket om hur man kom fram till beslutet om att göra denna livstilsförändring. Vad är det som gör att man behöver träffa likasinnade? 

 

Även landade samtalsämnet mycket kring att en av oss står inför denna operation och vi alla kommer hålla tummarna för hon får det bra, att allt går bra och hennes återhämtningstid blir bra. 

Vi pratade om vad som blir annorlunda. Kommer man alltid att behöva tänka på allt man äter? Behöver man i hela sitt liv planera alla måltider? Kommer man alltid att behöva ha nödproviant i handväskan?

 

Ja, ni förstår - det finns så mycket att lyfta. Så mycket att prata om. 

Vi bestämde också att vi ska diskutera det där hjärnspöket som kommer och går hos alla. Vad gör när man blir olycklig i en kropp som känns helt främmande för en. Kan man göra sig av med sitt hjärnspöke? 

 

Jag tipsar återigen om boken; Ett liv med Sleeve eller Gastric bypass, vi i vår studiecirkel kommer att utgå från denna och bygga många av våra studietimmar runt denna. 

 

Ha en fin kväll. Må gott och lev livet!

Studiecirkel om Gastric bypass och sleeve

 Ibland bestämmer man sig för att göra något för någon annan som man aldrig fick själv. 

Vi ser ett stort behov av att stötta människor som funderar på att göra en stor livsomställning genom att göra en gastric bypass/sleeve operation. Det är absolut ingen quick fix, utan ett livslångt och allvarigt åtagande. 

När man blivit godkänd för en operation finns så många frågor, så mycket funderingar och ångest som det inte finns någon som kan hjälpa en med. Man behöver träffa andra, andra som genomgått samma sak. 

 

Jag startade denna studiecirkel i hopp om att kunna hjälpa andra. Jag är ingen expert, jag är inte högutbildad inom detta område, jag är inte sjukvårdspersonal - men jag är opererad. Jag har erfarenheten av glada dagar/tunga dagar och dagar fyllda med ångest. Hjärnspöken som hälsar på och envisa kg som hänger sig kvar och nu när jag nått den kvinnliga mogna åldern (menopaus) kryper de på en som envisa efterhängsna förföljare. Då måste man få stöd, hjälp av andra som vet hur det känns. 

Personligen tycker jag att vården är okej, vi har hjälp när vi blir sjuka. Men just detta är vi dåliga på. Vi måste ta hand om personer som överväger att gå igenom/går igenom och har gått igenom en sådan här operation.

 

Så, så här kvällen efter den allra första träffen. Hur gick det? Jag fick knappt en syl i vädret - min tilltänkta plan för kvällen gick i stöpet - men jag är varm i själen. För jisses vad det pratades, skrattades och diskuterades. Vi behöver detta. Jag hoppas jag ska få gehör för detta och medel till att fortsätta med träffar men på ett annat plan. Obligatoriska medmänniskoträffar. Eller vad tror du?

 

Jag ser redan fram emot nästa gång. Vi utgår från boken; Ett liv med sleeve eller gastric bypass av Therese Goding. 

 

Kan rekommendera denna till alla er som funderar. Står mycket bra i den och många bra recept. 

 

Vi ses! //C

 

Liten eller ingen uppföljning alls

 Det här tog tv4 nyheterna upp igår: tv4 - gastric bypass

 

Det är över 10 år sedan jag gjorde min operation. Tio är en ganska lång tid, utvecklingen som ständigt går framåt. Trots detta finns idag inte ett större skyddsnät för omopererade där de får stöd, tips och råd efter sin operation.

Primärvården är dåligt utrustade för att svara på våra många frågor. Man får alltid kämpa för att få hjälp. Allt det fysiska och det praktiska kan man kanske hitta lite om på nätet eller få tips om via primärvården. 

Men vem hjälper en med tankarna och hjärnspöken? Vem talar om hur man ska förhålla sig till sitt tidigare liv?

Se inslaget från tv4, men observera att kvinnan endast är något år in på sin resa. 

De tar inte upp så mycket om hur livet är efter 3, 5 och 10 år... 

 

jag gjorde det!!!

 

10-årskontrollen - det väcker tankar...

 10 år av ens liv går fort, nästan lite väl fort. När man tittar tillbaka på gamla bilder och det känns som om det var så nära - men datumet säger något helt annat.

 

 Den här bilden är tagen 2009 på mitt dåvarande jobb Ebbes. Det var två år innan min gp-operation. Bilden är tagen av en av mina chefer. Det känns inte så länge sedan, men om jag synar mina rynkor så inser jag att det är ett tag sen.

Hur blev det då? Före och efterbilden...

  

  

  sedan blev det såhär:

 

Så ja, jag är ändå ganska stolt över vad jag presterat under åren. Att jag inte gått upp allt i vikt igen. Att lyckas att hålla mig sund och hälsosam. 

Men vad väckte då 10-årskontrollen för tankar, ja det är ju inte lätt att genomgå en livstilsförändring. Vad har gotlänningar för skyddsnät och vilken hjälp får man före, under och efter operation? Hur kommer man fram till att man bör genomgå en operation? 

det visar sig att på 10 år har det inte hänt någonting. Det finns fortfarande ingen att prata med, att få tips från att luta sig emot. Ingen som kan lyssna när magen kniper, toalettbesöken är många och hjärnan spelar dåre med en. Vem hjälper en då? Var är dietisten? Rådgivaren? Psykologen?

 

Lustigt var ju att när jag åker från min kontroll så pratar de om just detta på radion. Att Vårdcentralerna har blivit bättre på att ta hand om överviktiga och att det går att få komma till en mottagning för detta och få hjälp. Det är ju bra. Riktigt bra!

 

Jag hade hoppats att det kommit lite längre fram gällande före/under/efter operation och att man idag fick ett bättre stöd. Känner du någon som genomgått denna operation? Känner du någon som mår dåligt av det? 

 

Önskar er en fin kväll, denna dystra regniga oktoberkväll💗

 

 

 

 

 

Detta inlägg borde jag skrivit på kanelbullens dag...

 Kanelbullens dag varje år är en speciell dag för mig. Det betyder förändring. Stor förändring. Min syster är duktig på att fira mig denna dag, hon vet hur mycket den betyder för mig. Den dagen var det hon och jag, den dagen då jag peppade henne att åka tunnelbana själv för första gången!

 

Egentligen handlade dagen mest om mig, den där gången för 10 år sedan. Syster erbjöd sig att åka med mig då min man var hemma med barnen. Den där dagen, då jag bestämde mig för att förändra. 

Jag gjorde min Gastric bypass på kanelbullens dag! Min syster var nog mer nervös än jag och därför övertalade jag henne att ta tunnelbanan till Mörby centrum från Danderyds sjukhus. 

- Gå och shoppa loss, sa jag.

Det innebar att hon blev mer nervös för den turen än att sitta och vänta i väntrummet under min operation. Tror ni hon handlade något? - Nej, hon var för nervös och gick och tittade på telefonen hela tiden...

 

Jag är så oerhört tacksam för att jag fick göra den här operationen. Den gav mig så mycket och jag började på en helt ny bana. 

Det har funnits många tuffa stunder, svåra utmaningar och kämparglöd. Jag har bråttats med mina demoner som jag tacksamt vunnit över. 

Jag tappade hela 33,3 kg under mitt första 1½ år. Det var sedan efter det som kampen började, då man ska förstå att det här händer på riktigt och att man måste fortsätta äta lite och ofta. Har jag gjort det? Inte alltid, då har fått ångra mig bittert. 

Har jag ångrat min operation någon gång? Nej, det har jag inte. Om jag inte gjort den hade jag inte kunnat hålla i gång som jag gör idag. Det hade inneburit värk i mina knän värre än den värk jag har idag. Det är slitsamt att väga mycket, det tar på kroppen. Men framför allt, jag vågade ta klivet och börja träna. Det är något som jag är stolt över. Innan min operation vågade jag inte gå till gymmet, jag kände mig så stor och klumpig. 

 

Än i dag kan jag känna mig stor, ni vet de där hjärnspökena de sitter kvar hela livet. De knackar ibland en på axeln för att säga att man ännu är den där man var när man vägde mycket. Då brukar jag titta på kort, kort där jag står bredvid någon annan. För det är bara där jag kan se att jag faktiskt ännu håller måttet😉

Så jag är tacksam över kanelbullens dag, jag firar den med glädje. Det är en förändringens dag och jag är stolt över att jag vågade ta det klivet. 

 

Då firade jag 9 år...

Kanelbullens dag för 9 år sedan...

 

 

 

 

Träning - det betyder nåt när man blir tillfredställd

 Jag kunde tidigare inte förstå hur det kunde vara så tillfredsställande med träning. Det var ju jobbigt! På sin höjd en cykeltur, en promenad - men fysisk svettaktivitet skrämde mig. 

Efter min gastric bypass 2011 började jag lite smått att träna på gymmet i Fårösund. Jag anlitade också en personlig coach som hjälpte mig att komma igång. Helt plötsligt vara jag fast. 

Senare gick jag över till Lena på träningsboxen, jag har aldrig haft så roligt på ett träningspass som jag hade under den tiden jag tränade där. 

Under några år har jag tränat på Form. I milon. Utamanande och roligt. Jag känner mig så fantastiskt nöjd och glad efter ett pass. Det ger mig styrka.

Min man och jag köpte också våra montainbikes 2020, det har varit ett bra köp. Vi cyklar mycket i ur och skur. Nu när vi inte har gården längre har man mer tid.

Att jag mår bra när jag tränar märks. Jag har blir gladare, får bättre självförtroende och ökar min uthållighet på många plan. Jag önskar jag förstått det tidigare. 

Det är viktigt att man hittar det som är roligt att göra. Det kan vara att cykla, att vandra, att springa eller att träna på gym. Vad man än väljer att göra - ska man se till att det gör en glad och att det känns roligt.

Kanelbullens dag för 9 år sedan...

 För nio år sedan - på dagen idag, låg jag i en sjukhussäng - totalt livrädd! Att inte ha kontroll, är det inte det som är läskigast. Att inte veta vad de gör med en, när man är totalt utslagen och lämnar sin kropp och sitt liv i händerna på någon annan. 

Min syster fanns där, hon var nog lika rädd som jag. KOmmer ihåg att jag envisades med att hon skulle ta tunnelbanan och shoppa loss den dagen. Njuta av att gå i ett köpcentrum. Det gjorde henne ännu mer rädd - då hon förmodligen inte skulle hitta tillbaka😀

 

Syrran mumsade kanelbulle och jag kräktes. Mådde inte alls bra efteråt. Sorgligt nog tog det två dygn innan de kom på att det var morfin jag inte tålde och därför kräktes jag. 

 

Den här operationen förändrade hela mitt liv. Jag genomgick en Gastric bypass, det bästa beslutet jag tagit i mitt liv. Efter år av jojo-bantning lyckades jag. Hela 33 kg försvann under kommande året, 2012 var jag som smalast och piggast! mådde fantastiskt bra och ångrar inte en enda dag!

 

Jag kom snabbt igång med hundpromenader, först korta men sen allt längre. Ju lättare jag blev desto enklare blev allt annat. 

 

Så hurra för kanelbullens dag! Jag firar idag. 

Dotter har lovat att baka goda kanelbullar, det hoppas jag. För sist hon bakade kanelbullar - fick jag ont i magen - så GODA var dem. 

 

 

Var är du?

 Innan jag gjorde min operation 2011 skulle ingen människa få in mig på ett gym. Jag hade en bästa väninna som tränade body building. Hon var så sjukt vältränad och levde bra och åt nyttigt. Själv åt jag det jag tyckte va gott, jag rökte på den tiden och jag avskydde konditionsträning. Det här var alltså -80 talet och jag började min överviktsresa. 

Flera var de gånger när min väninna ville att jag skulle gå med och gymma, jag svarade som alltid: - "glöm det"!

Men så hade jag väldiga problem med min allergi. hade en besvärlig nickel/krom/vatten-allergi som gjorde att jag långa perioder hade sår och vätskefyllda blåsor på händer och på kroppen. Det kliade sjukt mycket. Hon tipsade mig om att äta en ganska ensidig kost och ha en chockdag i veckan. 

Jag började leva på kokt torsk, gröna ärtor och ris 6 dagar i veckan. Den 7:e dagen åt jag det jag ville. Först blev min allergi bättre och sedan började det hända något i kroppen också. Under 10 veckor gick jag ner 10 kg. jag var överlycklig. Jag tog promenader varje dag. Jag mådde bra. 

Sedan slutade jag. Återgick till min vanliga kost varvat med cigaretter och choklad. Snart var jag tillbaka men 15 kg tyngre. Sedan fortsatte jag bara. Ökade i vikt, levde ganska osunt. 

När jag flera, flera år senare och efter 4 graviditeter varav 2 tvillinggraviditeter fick en propp i mitt ena lår, slog verkligheten mig rätt så hårt. Jag insåg att jag faktiskt kunde dö av min övervikt. Min läkare på vårdcentralen hjälpte mig att få en remiss till överviktsmottagningen (fanns inte då, utan hette stomimottagning) där jag äntligen fick hjälp och kom iväg till Danderyds sjukhus för att göra en gastric bypass. Det fanns inte mycket information att få om denna resa jag skulle göra. men jag studerade allt jag kom över som fanns inom gastric bypass när jag var redo att bli opererad - var jag mycket påläst. Nu hade jag fått nog av ett liv som överviktig - en gång för alla skulle jag ner i vikt och inte gå upp det igen.

Äntligen skulle jag få ett nytt liv där lyckan skulle spira. Jag skulle hitta mig själv långt där inne i mig själv.

Nu kom också intresset för att träna och lite smått började jag träna på gym. Det kändes lite obekvämt i början, men jag ångrar inte att jag började.

Jag blev inte "lyckligare" direkt - ett tag blev jag mer osäker och mer fundersam. Men för varje kg blev jag gladare och med glädjen kom också lyckan. Lyckan att kunna springa, hoppa och leka med mina barn. Att orka vara i farten utan att känna motstånd. 

I alla dessa år som jag gömt mig bakom en mask av komik, roligheter och falsk glädje - fanns nu bara "lilla jag". 

- Var är du?

• Vem var jag utan den jag gjorde mig rolig över? 
• Vilken person skulle jag vara i mitt nya smala liv? 
• Varför fanns hon inte i spegeln när jag tittade efter henne? 
• Var gömde hon sig? 

Alla andra kunde se henne. Men jag kunde inte se henne på många år, inte på riktigt. jag var aldrig riktigt nöjd de första åren jag strävade hela tiden efter annat och mer. När jag idag ser på bilder - ser jag en smalare variant av mig själv. Det är en stor sorg inom mig att jag aldrig kunde se henne, just då! När jag som mest behövde det. 

Var fanns den hjälp jag borde ha fått? Någon som jag kunde ha pratat med, som hade förstått mig.