Denna berättelse får mig att känna ångest inför hur många år det kan ta för en människa att få hjälp. Sedan när hjälpen kommer och inte hjälper en. Det gör ont att det inte tas på större allvar. Du är en kämpe, Sofie - som lyckades på egen hand!
2019 skrev jag ett inlägg om hur jag mådde lite innan och efter min operation.
Det inlägget finns här: Var är du?
Jag minns ännu känslan jag hade när jag vilsen letade efter mig själv. När jag inte kände igen henne som jag såg i spegeln.
En galloperation får du genomgå om du har problem med gallstenar och det inte hjälper att medicineras.
En galloperation görs oftast genom titthålskirurgi.
Gallan bildas i levern och lagras sedan i gallblåsan, om halten av galla blir hög så bildas gallstenar (kristaller).
Vad är gallan bra för? Det fett du får i dig via maten, hjälper gallan till att finfördela.
Smärtan sitter under högra revbenen. Smärtan kan vara intensiv och krampartad, komma i attacker och det gör att man kan bli illamående och bli kallsvettig.
Efter en gastric bypass när man snabbt går ner i vikt kan bildandet av gallsten öka. Det är viktigt att man blir informerad om detta vid operationen så att det snabbt kan identifieras och behandlas om symptomen uppstår.
Ur verkligheten: Dags att vakna nu!
När jag var barn var jag smal, var egentligen aldrig
överviktig. Kanske lite kraftig, men jag tror aldrig att man genom vården eller
skola påpekade att jag skulle varit överviktig. Det var när puberteten knackade
på dörren som kilona rullade in över tröskeln.
Jag ökade rekordsnabbt i vikt, först kom det lite kurvor. Lite
bröst och breda höfter, men sen kom fettet också. Från att ha varit en glad och
nöjd tjej till att bli upprorisk mot allt. Alla min vänner var smala, de hade
kurvorna på rätt ställe och de stojade och stimmade i omklädningsrummen efter
gymnastiken. De hade inte en tanke på att jag satt och skämdes över min tjocka
kropp. För dem var jag ju den jag var.
Det ska inte sägas att jag inte hade vänner, det hade jag. Att
jag var omtyckt – det kan nog diskuteras. Jag blev utåtagerande i form av att
jag ifrågasatte allt, busade och var inte alltid så snäll mot andra som jag
kanske kunde ha varit.
När jag började gymnasiet kom mina funderingar på hur jag
såg ut, på riktigt. Jag kände mig utanför i min klass, även fast det fanns dem
som var lika runda som mig. Jag passade inte in. Hoppade av och började jobba
inom äldreomsorgen.
Åren gick där jag varje dag längtade efter att få träffa
någon som jag kunde slå mig ner med. Att få passa in. Jag var bombsäker på att
om jag fick familj med man och barn så skulle jag passa in och få fler
likasinnade vänner.
Det hände, jag träffade en man. Vi dejtade ett tag, flyttade ihop och vi bildade snabbt familj
– 4 barn i rask följd. Tror ni jag blev lättare med åren? Nej det blev jag
verkligen inte, snarare blev jag tyngre. Jag blev tyngre och tyngre. När vågen
stod på 123 kg fick jag en dag bröstsmärtor. Efter EKG, efter många nålstick
och undersökningar fick jag beskedet att det förmodligen var en ångestattack.
Ännu fanns inga fel på mitt hjärta men läkaren stirrade mig stint in i ögonen
och sa det som någon borde sagt för länge sedan:
-
Min vän, du begår långsamt självmord! Det är
dags att vakna och ta tag i livet.
Dessa ord förföljde mig länge efteråt. Jag gick med i
viktväktarna och gick ner till 83 kg, jag var en ny människa. Jag älskade livet
och undrade varför jag inte gjort detta tidigare. Under ett helt år njöt jag av
att kunna röra mig obehindrat, göra utflykter med barnen och att ta långa sköna
promenader. Sedan kom bakslaget.
Jag ramlade och bröt benet, det blev lättare att hitta ursäkter till att äta. Under min sjukskrivning och återhämtning började vågen sticka uppåt. I takt med att kilona smög tillbaka ökade ångesten och med det intaget av sötsaker och annat. Det kan kännas märkligt att man bara låter det hända, att man inte försöker att bearbeta det. Att man inte tar tillbaka kontrollen. Jag mådde ju så bra så varför lät jag det fallera?
- Hjärnan är en märklig filur! Den säger till en saker ibland som man kan häpna över, sa min mamma en gång. Hon var klok min mamma, men hon hade liksom jag problem med vikten. Så jag försökte och min jojobantning höll i sig under 6 år. Jag pendlade mellan 90 och 115 kilo. Sedan orkade jag inte mer.
Efter ett halvhjärtat försök att stabilisera mig genom
vårdcentralen och dess överviktsprogram kom jag till en utvärdering hos en
psykolog. Jag fick äntligen hjälp. Nu kunde jag börja bearbeta mina problem.
Under den här tiden vid psykologen så bestämde jag mig för att ta hjälp på
riktigt. Det slutade med att jag gjorde en gastric bypass och jag fortsatte hos
min psykolog.
Den här operationen har hjälpt mig och stärkt mig. Men jag
får brottas varje dag med min ätstörning som ständigt gör sig påmind. Jag
överäter och mår dåligt, jag äter inte alls och mår dåligt. En del dagar är
bättre än andra och då ser jag till att vara så mycket som möjligt tillsammans
med mina numera vuxna barn.
Det jag aldrig förstod när jag gick in i pubertet var att
jag också började äta mer. Jag rörde mig mindre och åt mer. Att jag redan då
brottades med ångestattacker där jag tröståt mig till sömns om kvällarna och
vaknade vrålhungrig på morgonen och fortsatte. Jag tror inte att min övervikt beror på min
barndom eller på att jag ska ha råkat ut för någonting. Det enda jag kommit
fram till är att jag aldrig riktigt passade in någonstans. När jag var tonåring
kände jag mig för gammal för det, när jag fick familj kände jag mig för ung för
det.
Det jag önskar idag är att någon sett mig i korridoren i
skolan och förstått att jag behövde någon att prata med. Att min mamma kanske
förstått, fast för henne var det ju vardagen. Att mellan godsaker och bakelser
hjälpa mig med läxorna. Kärlek kommer i många skepnader.
Vänner! Idag kommer den första histiorien som skildrar vägen till ett beslut om att göra en Gastric Bypass.
DEL 1:
Under hela min skoltid kände jag
mig alltid stor och var alltid störst i klassen. Mitt största intresse var
fotboll och jag var med i laget, även där var jag störst och fetast!
Jag har en syster som är 4 år äldre
än mig. Mitt minne säger mig att jag alltid var större än henne. Det kändes så
jobbigt och så pinsamt!
Åren gick och jag blev vuxen,
träffade min man. Då vägde jag 82 kg till mina 160,5 cm, han älskade mig som
jag var. Men det kunde inte uppväga det
jag kände inombords.
Vi var lyckliga och lyckan var stor
när jag kunde stoltsera med min graviditet, men lyckan över bebisen blev på
kostnad av en viktökning på 30 kg! När mitt barn föddes vägde jag 119 kg.
Strax efter amningstidens slut blev
jag gravid igen, en liten pojke kom till världen och jag hade inte fullt gått
upp lika mycket i vikt utan vägde 113 kg vid hans födelse. Trots att det sägs
att man går ner under amningstiden så stod mina 113 kg fast som i berg. När min
son var 1 år tog jag en kur och gick ner 10 kg, jag lyckades hålla vikten några
år där jag pendlade mellan 93-103 kg.
När jag blev gravid nästa gång
vägde jag 93 kg, när hen föddes hade vågen hamnat på 115 kg. Under kommande
året lyckades jag endast gå ner 1 enda kg.
Det var fruktansvärt då jag inte
ens kunde leka med mina barn på golvet! Jag blev deprimerad och till slut
bestämde jag mig för att göra något åt det. Jag tog beslutet, med min mans stöd
att genomföra en gastric bypass operation. Här fanns inget återvändo, det var
definitivt och operationen skulle ske vid privat aktör.
På invägningsdagen vägde jag 114 kg,
detta var år 2012 och prislappen blev 100 000 kronor. Mycket pengar, men
för mig var det värt detta. Jag skulle äntligen få hjälp.
Inför operationen var jag tvungen
att gå ner 4 kg, för att göra detta surfade jag runt på nätet och hittade en
passande diet för mig som hette ”lasarettsdieten”. På operationsdagen
vägde jag 4 kg mindre och kände mig så lycklig för det.
Så kom dagen med stort D. Dagen då
mitt liv skulle förändra sig. Inskrivning gick bra, hade min mor med mig som
stöd och det kändes skönt.
Vaknade upp dagen efter operationen
till att lära mig att äta på ett nytt sätt. Det gick bra, sakta men säkert. De
serverade en morotssoppa som smakade äckligt, men det var bara att äta.
De kommande månaderna var tuffa, jag
mådde så dåligt och jag fullkomligt ”rasade” i vikt och det gjorde så ont i min
kropp och min hud ömmade – men jag var lycklig! Jag gick äntligen ner i vikt,
kläderna hängde allt lösare på min kropp och mitt mål var i sikte. När jag något
år senare vägde 69 kg kände jag att jag kommit hem till den kropp jag skulle
kunna vara nöjd med.
Operationen och dess viktnedgång
har gått bra och nu börjar livet på nytt… ett liv med nya krafter och nya utmaningar,
hjärnspöken och annat.
Det finns tidiga och det finns sena komplikationer vid operation. Det första som kanske dyker upp i huvudet är läckage, det var i alla fall det jag var räddast för när jag gjorde min operation. Men det finns en hel del andra komplikationer som jag tänkte beskriva här. I vår fysiska grupp som vi har här på Gotland ska vi prata om just komplikationer vid nästa träff.
Vi börjar med de tidiga komplikationerna och med det menas komplikationer som uppstår i samband med eller snart efter en operation. Som sagt, det som dyker upp i ens huvud är ju läckage som kan uppstå där t ex tarmen är fastsydd i magsäcken. Man kan även få en blödning, blodpropp, tarmvred, man kan få ett stopp i enteroanastomosen, magsäcksröret som gör att man måste stanna kvar/eller åka tillbaka till sjukhuset, även infektioner kan uppstå.
Hobs uppger på sin sida: obesitasoperationer att det vanligaste de kommit i kontakt med är tarmvred, näringsbrist, gallsten, järnbrist och smärtor.
De sena komplikationerna kan komma i form av dumping och sen dumping. Tarmvred, näringsbrist, Alkoholberoende, överskottshud som ger eksem och sår.
Detta är en kort sammanfattning av de komplikationer man kan få, för att läsa mer rekommenderar jag dessa sidor:
Efter din operation går du snabbt ner i vikt, det uppstår förändringar i din kropp och du kan känna dig sjuk av dessa. Dessa förändringar behöver du inte söka vård för, de är övergående.
De vanligaste förändringarna är att du börjar frysa mycket, du känner dig onormalt trött, du kan tappa hår och få torr och fnasig hud. Omgivningen brukar få känna på dina humörsvängningar.
Men i det stora hela brukar dessa operationer gå bra. Det är viktigt att du tar till dig av informationen och att du frågar om allt du inte förstår. Det finns människor att prata med, t ex obesitasmottagningar, HOBS, privata medmänniskor eller gå på träffar där du kan prata med andra som varit med om samma sak.
Kom ihåg: Ingen fråga är onödig! Det är ditt liv, din hälsa och din framtid som står på spel och det är viktigt att du tar hand om dig.
Vi är en liten grupp här på Gotland som träffas regelbundet, vill du vara med? Hör av dig!
Idag fick jag hem min första leverans av peach iced tea samt strawberry från Protein.se, efterlängtad. Väldigt god dryck, har faktiskt testat båda två redan.
Min träning för att återfå full rörlighet och muskelstyrka i mitt vänstra ben efter min operation pågår för fullt. Nytt träningsprogram, nu nr 3 i raden. Utmaningarna blir svårare och att resa sig från sittande (på en stol) till stående på ett ben utan att hjäpa till med händerna - det är inte det enklaste, kan jag säga. Jobbar förmiddagen mina 4 timmar som jag ska enligt min sjukskrivning, så nu efter det och träningspass är det dags för lite mat i magen.
