Välkomna till min sida fyllda med tips och ideér, historier och annat som rör allt om kroppen och knoppen. Kampen om ett hälsosammare liv. Här delas även andras berättelser. Välkommen!
måndag 29 april 2024
Helgen gick fort, idag är det operation!
fredag 26 april 2024
Stockholm
måndag 1 april 2024
Efter operationen...
Jag har funderat mycket på det här med stödet i det nya livet som Gastric bypass opererad. Hur gör man för att få stöd och hur vet man att man är ett bra anhörigstöd?
I mitt tidigare inlägg skrev jag:
Du fixar kroppen och den lyder. Om du dessutom håller dig till riktlinjerna kommer det är gå bra. Om du är frisk kommer det att gå bra. Om dina hjärnspöken håller sig på avstånd kommer det att gå bra.
Men det finns en liten detalj - du känner dig ensam. Ensam i din nya kropp, ingen i din omgivning förstår egentligen vad du gjort. Läser dina anhöriga/vänner igenom det material som du har om operationen?
Finns det stöd för anhöriga? Du blir en annan människa efter operationen.
Du kan läsa hela inlägget här: Vad händer med knoppen när vi fixat kroppen?
Jag har sökt på nätet efter "stöd för Gastric bypass opererade" men fick inte upp så mycket, ramlade över ett inlägg från Region Stockholm: Bättre stöd kan hjälpa mot viktuppgång efter obesitaskirurgi Här i denna forskning som gjordes konstaterades att det behövs mer stöd från sjukvården för att man ska lyckas i sin viktnedgång.
Aleris se: Aleris erbjuder ett paket, där du finns kvar i ett stödprogram upp till två år efter operationen. Här gör du operationen privat och får då i paketet du betalat för även stödprogrammet.
Jag gjorde min operation på Danderyd efter en remiss från Visby lasarett, det skedde 2011. Det jag insett under mitt år tillsammans med andra opererade som gjort sin operation i närtid är att det inte har hänt så mycket mer i stödet för opererade eller dess anhöriga.
PÅSK och häng med familjen
Nu var det ett tag sedan jag skrev här.
Påsken drar förbi och med den lämnar vi den gråsvarta dystra vintern efter oss och tar djupa andetag av den nya fräscha vårluften.
Inför påsken så tog syrran och jag med Mamma ut och påskhandlade, så här glada var vi då😊
På påskafton blev det påskäggsjakt i skogen. Lite här och var doldes ett påskägg med både nyttigheter och godis i. Lilly hittade sitt ägg först och blev så glad,
lördag 9 mars 2024
Att förbli positiv
" När hjärnan spelar en ett spratt", det uttrycket har väl alla hört. I vår värld, vi gastric bypassopererade - så kan hjärnan spöka👻 ordentligt. Ena dagen så mår man toppenbra, man ser alla fördelarna och känner sig både smal och snygg. För att nästa dag vakna upp och känna sig totalt misslyckad.
På våra träffar, vi är ett litet gäng som träffas som alla är gastric bypassopererade, så pratar vi bland annat om detta. Hur hjärnan💥 spelar en ett spratt. T ex i ett provrum när man provar kläder.
Vilka knep kan man då ta till för att mota bort de där jobbiga tankarna som dyker upp titt som tätt. När man känner sig liten och ynklig, när ingen förstår en.
Jag har under årens lopp försökt att hitta information om livet efter en Gastric bypass, det finns en hel del aj och oj, men inget direkt konkret har jag kunnat hitta. Tänk om det funnits en "pep"-sida! Där man kunde få uppmuntran, få stöd och samtidigt kunna få mejla/chatta med någon som faktiskt mår bra och har en god och sund livsstil. Det hade varit grejer det!
Men för att fundera tillbaka i tiden. Vad hade jag för knep i början när jag kände mig ur balans?
- Min bästa psykolog var min labrador🐶 som fick lyssna på mig i timtal när vi strosade runt i skogen tillsammans. Det bästa med honom var att han aldrig sa emot mig. T ex om jag sa att jag mådde dåligt, så höll han tyst med! Men när jag var ledsen fick han mig att le.
- Promenader är läkande.
- Mät dina steg🏃
- Mät tiden
- Lyssna på en bok
- Lyssna på naturen
- Planera i huvudet
- Jag sparade lite gamla kläder, jag brukade prova dem de dagar jag kände mig misslyckad och inte kände att jag gått ner något i vikt. Det visade sig att byxor och tröjar var flera nummer för stort för mig. Så då kändes det lite bättre.
- Även fast jag ofta var hemma den perioden så sminkade jag mig ibland, bara för att få känna mig fräsch. Fixade till håret och lite så. Sedan åkte jag t ex för att handla, hälsa på mina föräldrar eller någon annan. Bara för att få energi.
Idag har jag inte så ofta sådana dagar, visst kan jag få för mig att jag ska gå ner i vikt och så. Men så påminner jag mig om att jag faktiskt inte ska hålla på att banta utan bara fortsätta äta rätt och intala mig att jag är på rätt väg. Jag är ganska så stabil i min kropp nu, 12 år efter min operation. men något att påminnas om är att det ständigt är livsstilen som påverkar. jag skulle mycket väl kunna gå upp i vikt igen om jag inte sköter mig. Så hälsosam🍌 livsstil bör man ha hela livet efter en gastric bypass.
Ja, det var lite tankar om detta, så här en lördag eftermiddag. Önskar er alla en fortsatt trevlig lördag, nu väntar hundpromenad för min del.
lördag 17 februari 2024
träning ger färdighet
måndag 5 februari 2024
Ur verkligheten: Min resa till ett hälsosammare liv!!
Denna berättelse får mig att känna ångest inför hur många år det kan ta för en människa att få hjälp. Sedan när hjälpen kommer och inte hjälper en. Det gör ont att det inte tas på större allvar. Du är en kämpe, Sofie - som lyckades på egen hand!
lördag 3 februari 2024
"Var är du" - tidigare inlägg!
2019 skrev jag ett inlägg om hur jag mådde lite innan och efter min operation.
Det inlägget finns här: Var är du?
Jag minns ännu känslan jag hade när jag vilsen letade efter mig själv. När jag inte kände igen henne som jag såg i spegeln.
onsdag 31 januari 2024
Gallproblem
En galloperation får du genomgå om du har problem med gallstenar och det inte hjälper att medicineras.
En galloperation görs oftast genom titthålskirurgi.
Gallan bildas i levern och lagras sedan i gallblåsan, om halten av galla blir hög så bildas gallstenar (kristaller).
Vad är gallan bra för? Det fett du får i dig via maten, hjälper gallan till att finfördela.
Smärtan sitter under högra revbenen. Smärtan kan vara intensiv och krampartad, komma i attacker och det gör att man kan bli illamående och bli kallsvettig.
Efter en gastric bypass när man snabbt går ner i vikt kan bildandet av gallsten öka. Det är viktigt att man blir informerad om detta vid operationen så att det snabbt kan identifieras och behandlas om symptomen uppstår.
fredag 26 januari 2024
Dags att vakna nu!
Ur verkligheten: Dags att vakna nu!
När jag var barn var jag smal, var egentligen aldrig
överviktig. Kanske lite kraftig, men jag tror aldrig att man genom vården eller
skola påpekade att jag skulle varit överviktig. Det var när puberteten knackade
på dörren som kilona rullade in över tröskeln.
Jag ökade rekordsnabbt i vikt, först kom det lite kurvor. Lite
bröst och breda höfter, men sen kom fettet också. Från att ha varit en glad och
nöjd tjej till att bli upprorisk mot allt. Alla min vänner var smala, de hade
kurvorna på rätt ställe och de stojade och stimmade i omklädningsrummen efter
gymnastiken. De hade inte en tanke på att jag satt och skämdes över min tjocka
kropp. För dem var jag ju den jag var.
Det ska inte sägas att jag inte hade vänner, det hade jag. Att
jag var omtyckt – det kan nog diskuteras. Jag blev utåtagerande i form av att
jag ifrågasatte allt, busade och var inte alltid så snäll mot andra som jag
kanske kunde ha varit.
När jag började gymnasiet kom mina funderingar på hur jag
såg ut, på riktigt. Jag kände mig utanför i min klass, även fast det fanns dem
som var lika runda som mig. Jag passade inte in. Hoppade av och började jobba
inom äldreomsorgen.
Åren gick där jag varje dag längtade efter att få träffa
någon som jag kunde slå mig ner med. Att få passa in. Jag var bombsäker på att
om jag fick familj med man och barn så skulle jag passa in och få fler
likasinnade vänner.
Det hände, jag träffade en man. Vi dejtade ett tag, flyttade ihop och vi bildade snabbt familj
– 4 barn i rask följd. Tror ni jag blev lättare med åren? Nej det blev jag
verkligen inte, snarare blev jag tyngre. Jag blev tyngre och tyngre. När vågen
stod på 123 kg fick jag en dag bröstsmärtor. Efter EKG, efter många nålstick
och undersökningar fick jag beskedet att det förmodligen var en ångestattack.
Ännu fanns inga fel på mitt hjärta men läkaren stirrade mig stint in i ögonen
och sa det som någon borde sagt för länge sedan:
-
Min vän, du begår långsamt självmord! Det är
dags att vakna och ta tag i livet.
Dessa ord förföljde mig länge efteråt. Jag gick med i
viktväktarna och gick ner till 83 kg, jag var en ny människa. Jag älskade livet
och undrade varför jag inte gjort detta tidigare. Under ett helt år njöt jag av
att kunna röra mig obehindrat, göra utflykter med barnen och att ta långa sköna
promenader. Sedan kom bakslaget.
Jag ramlade och bröt benet, det blev lättare att hitta ursäkter till att äta. Under min sjukskrivning och återhämtning började vågen sticka uppåt. I takt med att kilona smög tillbaka ökade ångesten och med det intaget av sötsaker och annat. Det kan kännas märkligt att man bara låter det hända, att man inte försöker att bearbeta det. Att man inte tar tillbaka kontrollen. Jag mådde ju så bra så varför lät jag det fallera?
- Hjärnan är en märklig filur! Den säger till en saker ibland som man kan häpna över, sa min mamma en gång. Hon var klok min mamma, men hon hade liksom jag problem med vikten. Så jag försökte och min jojobantning höll i sig under 6 år. Jag pendlade mellan 90 och 115 kilo. Sedan orkade jag inte mer.
Efter ett halvhjärtat försök att stabilisera mig genom
vårdcentralen och dess överviktsprogram kom jag till en utvärdering hos en
psykolog. Jag fick äntligen hjälp. Nu kunde jag börja bearbeta mina problem.
Under den här tiden vid psykologen så bestämde jag mig för att ta hjälp på
riktigt. Det slutade med att jag gjorde en gastric bypass och jag fortsatte hos
min psykolog.
Den här operationen har hjälpt mig och stärkt mig. Men jag
får brottas varje dag med min ätstörning som ständigt gör sig påmind. Jag
överäter och mår dåligt, jag äter inte alls och mår dåligt. En del dagar är
bättre än andra och då ser jag till att vara så mycket som möjligt tillsammans
med mina numera vuxna barn.
Det jag aldrig förstod när jag gick in i pubertet var att
jag också började äta mer. Jag rörde mig mindre och åt mer. Att jag redan då
brottades med ångestattacker där jag tröståt mig till sömns om kvällarna och
vaknade vrålhungrig på morgonen och fortsatte. Jag tror inte att min övervikt beror på min
barndom eller på att jag ska ha råkat ut för någonting. Det enda jag kommit
fram till är att jag aldrig riktigt passade in någonstans. När jag var tonåring
kände jag mig för gammal för det, när jag fick familj kände jag mig för ung för
det.
Det jag önskar idag är att någon sett mig i korridoren i
skolan och förstått att jag behövde någon att prata med. Att min mamma kanske
förstått, fast för henne var det ju vardagen. Att mellan godsaker och bakelser
hjälpa mig med läxorna. Kärlek kommer i många skepnader.
måndag 22 januari 2024
Ur verkligheten: Depressionen ökade - tog beslutet att göra en Gastric Bypass!
Vänner! Idag kommer den första histiorien som skildrar vägen till ett beslut om att göra en Gastric Bypass.
DEL 1:
Under hela min skoltid kände jag
mig alltid stor och var alltid störst i klassen. Mitt största intresse var
fotboll och jag var med i laget, även där var jag störst och fetast!
Jag har en syster som är 4 år äldre
än mig. Mitt minne säger mig att jag alltid var större än henne. Det kändes så
jobbigt och så pinsamt!
Åren gick och jag blev vuxen,
träffade min man. Då vägde jag 82 kg till mina 160,5 cm, han älskade mig som
jag var. Men det kunde inte uppväga det
jag kände inombords.
Vi var lyckliga och lyckan var stor
när jag kunde stoltsera med min graviditet, men lyckan över bebisen blev på
kostnad av en viktökning på 30 kg! När mitt barn föddes vägde jag 119 kg.
Strax efter amningstidens slut blev
jag gravid igen, en liten pojke kom till världen och jag hade inte fullt gått
upp lika mycket i vikt utan vägde 113 kg vid hans födelse. Trots att det sägs
att man går ner under amningstiden så stod mina 113 kg fast som i berg. När min
son var 1 år tog jag en kur och gick ner 10 kg, jag lyckades hålla vikten några
år där jag pendlade mellan 93-103 kg.
När jag blev gravid nästa gång
vägde jag 93 kg, när hen föddes hade vågen hamnat på 115 kg. Under kommande
året lyckades jag endast gå ner 1 enda kg.
Det var fruktansvärt då jag inte
ens kunde leka med mina barn på golvet! Jag blev deprimerad och till slut
bestämde jag mig för att göra något åt det. Jag tog beslutet, med min mans stöd
att genomföra en gastric bypass operation. Här fanns inget återvändo, det var
definitivt och operationen skulle ske vid privat aktör.
På invägningsdagen vägde jag 114 kg,
detta var år 2012 och prislappen blev 100 000 kronor. Mycket pengar, men
för mig var det värt detta. Jag skulle äntligen få hjälp.
Inför operationen var jag tvungen
att gå ner 4 kg, för att göra detta surfade jag runt på nätet och hittade en
passande diet för mig som hette ”lasarettsdieten”. På operationsdagen
vägde jag 4 kg mindre och kände mig så lycklig för det.
Så kom dagen med stort D. Dagen då
mitt liv skulle förändra sig. Inskrivning gick bra, hade min mor med mig som
stöd och det kändes skönt.
Vaknade upp dagen efter operationen
till att lära mig att äta på ett nytt sätt. Det gick bra, sakta men säkert. De
serverade en morotssoppa som smakade äckligt, men det var bara att äta.
De kommande månaderna var tuffa, jag
mådde så dåligt och jag fullkomligt ”rasade” i vikt och det gjorde så ont i min
kropp och min hud ömmade – men jag var lycklig! Jag gick äntligen ner i vikt,
kläderna hängde allt lösare på min kropp och mitt mål var i sikte. När jag något
år senare vägde 69 kg kände jag att jag kommit hem till den kropp jag skulle
kunna vara nöjd med.
Operationen och dess viktnedgång
har gått bra och nu börjar livet på nytt… ett liv med nya krafter och nya utmaningar,
hjärnspöken och annat.
ett gympass är aldrig fel
Att träna är aldrig fel. Du kan göra det på många olika sätt. Inte nödvändigtvis på gym. jag tog mig en tur ner i gymmet på hote...
-
I fredags åkte vi till Stockholm, mannen och jag. Madelene flyttade till egen lägenhet. Vi skulle komma upp för att hjälpa till - men de var...
-
1. Från att levt ett skyddat liv, utan att egentligen bli sedd och utan att någon bryr sig om dig - börjar folk ställa frågor. Frågor om at...