Hem ljuva hem

 Nu så, på väg hem efter knäoperationen.

Detta gåbord är fantastiskt hjälpmedel. Men personalen är underbara och så omhändertagande. En stor stjärna till dem🌟

Det har gått så bra, jag känner mig trött och har ont - men inget annorlunda än förra operationen.

Bara ett väldigt lågt blodtryck. Så får tänka mig för lite. 

Nu ska jag träffa dotter L på flyget och fika lite. 

Helgen gick fort, idag är det operation!

Efter att tillbringat flera dagar tillsammans med barn + respektive så har måndagen kommit och nu ligger jag och väntar på att få komma in på operation.

Vi har sett vaktavlösning ar vid Stockholms slott och vid Drottningholms slott. Vi har ätit gott flera gånger om dagen. Träffat goda vänner och njutit trots att vädret inte varit på topp. 

Vi har varit på museum. Skrattat mycket tillsammans. 

 Madelene - vid Stockholms slott 

Louise var vid Drottningholms slott, här tillsammans med Calle och Ana. 

Nordiska museet, här står Madelene och Ana.

Ida

Madelene och Gustaf vilar lite, det var många steg denna dag.

Stockholm

Har träffat goda vänner, sett dotter stå i högvakten. Stolt mamma. En son och flickvän redan här och den andra med sambo på väg. Idag saknas bara två söner som tyvärr måste jobba.

Vädret kunde varit bättre, men i gott sällskap glöms även det bort. 

Bjuder er på lite bilder🤗

Efter operationen...

Jag har funderat mycket på det här med stödet i det nya livet som Gastric bypass opererad. Hur gör man för att få stöd och hur vet man att man är ett bra anhörigstöd?

I mitt tidigare inlägg skrev jag:

Du fixar kroppen och den lyder. Om du dessutom håller dig till riktlinjerna kommer det är gå bra. Om du är frisk kommer det att gå bra. Om dina hjärnspöken håller sig på avstånd kommer det att gå bra. 

Men det finns en liten detalj - du känner dig ensam. Ensam i din nya kropp, ingen i din omgivning förstår egentligen vad du gjort. Läser dina anhöriga/vänner igenom det material som du har om operationen? 

Finns det stöd för anhöriga? Du blir en annan människa efter operationen. 

Du kan läsa hela inlägget här: Vad händer med knoppen när vi fixat kroppen?

bild lånad från: Så görs en gastric bypass-operation

Jag har sökt på nätet efter "stöd för Gastric bypass opererade" men fick inte upp så mycket, ramlade över ett inlägg från Region Stockholm: Bättre stöd kan hjälpa mot viktuppgång efter obesitaskirurgi Här i denna forskning som gjordes konstaterades att det behövs mer stöd från sjukvården för att man ska lyckas i sin viktnedgång.

Aleris se: Aleris erbjuder ett paket, där du finns kvar i ett stödprogram upp till två år efter operationen. Här gör du operationen privat och får då i paketet du betalat för även stödprogrammet.

Jag gjorde min operation på Danderyd efter en remiss från Visby lasarett, det skedde 2011. Det jag insett under mitt år tillsammans med andra opererade som gjort sin operation i närtid är att det inte har hänt så mycket mer i stödet för opererade eller dess anhöriga.

PÅSK och häng med familjen

 Nu var det ett tag sedan jag skrev här. 

Påsken drar förbi och med den lämnar vi den gråsvarta dystra vintern efter oss och tar djupa andetag av den nya fräscha vårluften.

Inför påsken så tog syrran och jag med Mamma ut och påskhandlade, så här glada var vi då😊

På påskafton blev det påskäggsjakt i skogen. Lite här och var doldes ett påskägg med både nyttigheter och godis i. Lilly hittade sitt ägg först och blev så glad, 

En premiärtur på montainbiken blev det på påskdagen, första cykelturen efter min knäoperation. Nu ska jag försöka cykla så mycket som möjligt innan min nästa operation. Så hela april kan jag cykla.

Annandag påsk blev lugn och på förmiddagen tog vi en långpromenad tillsammans innan L skulle tillbaka till Sthlm. En tur till Visby och vinkade av henne, fika på Linds Växthus och sedan handel och hem. Nu landar vi och tar det lugnt resten av dagen.

Att förbli positiv

" När hjärnan spelar en ett spratt", det uttrycket har väl alla hört. I vår värld, vi gastric bypassopererade - så kan hjärnan spöka👻 ordentligt. Ena dagen så mår man toppenbra, man ser alla fördelarna och känner sig både smal och snygg. För att nästa dag vakna upp och känna sig totalt misslyckad.

På våra träffar, vi är ett litet gäng som träffas som alla är gastric bypassopererade, så pratar vi bland annat om detta. Hur hjärnan💥 spelar en ett spratt. T ex i ett provrum när man provar kläder. 

Vilka knep kan man då ta till för att mota bort de där jobbiga tankarna som dyker upp titt som tätt. När man känner sig liten och ynklig, när ingen förstår en. 

Jag har under årens lopp försökt att hitta information om livet efter en Gastric bypass, det finns en hel del aj och oj, men inget direkt konkret har jag kunnat hitta. Tänk om det funnits en "pep"-sida! Där man kunde få uppmuntran, få stöd och samtidigt kunna få mejla/chatta med någon som faktiskt mår bra och har en god och sund livsstil. Det hade varit grejer det!

Men för att fundera tillbaka i tiden. Vad hade jag för knep i början när jag kände mig ur balans?

- Min bästa psykolog var min labrador🐶 som fick lyssna på mig i timtal när vi strosade runt i skogen tillsammans. Det bästa med honom var att han aldrig sa emot mig. T ex om jag sa att jag mådde dåligt, så höll han tyst med! Men när jag var ledsen fick han mig att le.

- Promenader är läkande.

• Mät dina steg🏃
• Mät tiden
• Lyssna på en bok
• Lyssna på naturen
• Planera i huvudet

- Jag sparade lite gamla kläder, jag brukade prova dem de dagar jag kände mig misslyckad och inte kände att jag gått ner något i vikt. Det visade sig att byxor och tröjar var flera nummer för stort för mig. Så då kändes det lite bättre.

- Även fast jag ofta var hemma den perioden så sminkade jag mig ibland, bara för att få känna mig fräsch. Fixade till håret och lite så. Sedan åkte jag t ex för att handla, hälsa på mina föräldrar eller någon annan. Bara för att få energi.

Idag har jag inte så ofta sådana dagar, visst kan jag få för mig att jag ska gå ner i vikt och så. Men så påminner jag mig om att jag faktiskt inte ska hålla på att banta utan bara fortsätta äta rätt och intala mig att jag är på rätt väg. Jag är ganska så stabil i min kropp nu, 12 år efter min operation. men något att påminnas om är att det ständigt är livsstilen som påverkar. jag skulle mycket väl kunna gå upp i vikt igen om jag inte sköter mig. Så hälsosam🍌 livsstil bör man ha hela livet efter en gastric bypass. 

Ja, det var lite tankar om detta, så här en lördag eftermiddag. Önskar er alla en fortsatt trevlig lördag, nu väntar hundpromenad för min del. 

träning ger färdighet

En del av min dag tillbringar jag med att göra mina övningar så jag ger mitt knä rätt förutsättningar för så full rörlighet som möjligt.

försöker tillbringa ca 20 min per dag på denna. Inte alltid det roligaste, men verkligen nödvändigt.

Till er som inte vill ta er till ett gym kan jag varmt rekommendera att köpa en inomhus cykel som du kan trampa på medans du ser din favoritserie, lyssnar på din favorit musik, stickar strumpor el surfar runt på internet.

De finns i olika prisklasser och min kostade strax under  20000 kronor vilket jag tycker är helt okej för denna som ger mig exakt det jag vill ha. 

Mina övningar består mest av knä övningar, men har lagt till lite armar och mage. 

så ni som funderar på att börja träna: sätt inte för höga mål, ta det vackert och börja med några få ett par gånger i veckan.

Ha en fin lördag❤️

Ur verkligheten: Min resa till ett hälsosammare liv!!

Denna berättelse får mig att känna ångest inför hur många år det kan ta för en människa att få hjälp. Sedan när hjälpen kommer och inte hjälper en. Det gör ont att det inte tas på större allvar. Du är en kämpe, Sofie - som lyckades på egen hand!

"Var är du" - tidigare inlägg!

2019 skrev jag ett inlägg om hur jag mådde lite innan och efter min operation. 

Det inlägget finns här: Var är du?

Jag minns ännu känslan jag hade när jag vilsen letade efter mig själv. När jag inte kände igen henne som jag såg i spegeln. 

Så HURRA för kanelbullens dag, det var då mitt liv förändrades.

Gallproblem

 En galloperation får du genomgå om du har problem med gallstenar och det inte hjälper att medicineras.

En galloperation görs oftast genom titthålskirurgi.

Gallan bildas i levern och lagras sedan i gallblåsan, om halten av galla blir hög så bildas gallstenar (kristaller). 

Vad är gallan bra för? Det fett du får i dig via maten, hjälper gallan till att finfördela.

Smärtan sitter under högra revbenen. Smärtan kan vara intensiv och krampartad, komma i attacker och det gör att man kan bli illamående och bli kallsvettig.

Efter en gastric bypass när man snabbt går ner i vikt kan bildandet av gallsten öka.  Det är viktigt att man blir informerad om detta vid operationen så att det snabbt kan identifieras och behandlas om symptomen uppstår.

Bild hämtad från: https://www.1177.se/Gotland/undersokning-behandling/operationer/operationer-av-mage-och-tarmar/galloperation/

Dags att vakna nu!

 Ur verkligheten: Dags att vakna nu!

När jag var barn var jag smal, var egentligen aldrig överviktig. Kanske lite kraftig, men jag tror aldrig att man genom vården eller skola påpekade att jag skulle varit överviktig. Det var när puberteten knackade på dörren som kilona rullade in över tröskeln.

Jag ökade rekordsnabbt i vikt, först kom det lite kurvor. Lite bröst och breda höfter, men sen kom fettet också. Från att ha varit en glad och nöjd tjej till att bli upprorisk mot allt. Alla min vänner var smala, de hade kurvorna på rätt ställe och de stojade och stimmade i omklädningsrummen efter gymnastiken. De hade inte en tanke på att jag satt och skämdes över min tjocka kropp. För dem var jag ju den jag var.

Det ska inte sägas att jag inte hade vänner, det hade jag. Att jag var omtyckt – det kan nog diskuteras. Jag blev utåtagerande i form av att jag ifrågasatte allt, busade och var inte alltid så snäll mot andra som jag kanske kunde ha varit.

När jag började gymnasiet kom mina funderingar på hur jag såg ut, på riktigt. Jag kände mig utanför i min klass, även fast det fanns dem som var lika runda som mig. Jag passade inte in. Hoppade av och började jobba inom äldreomsorgen.

Åren gick där jag varje dag längtade efter att få träffa någon som jag kunde slå mig ner med. Att få passa in. Jag var bombsäker på att om jag fick familj med man och barn så skulle jag passa in och få fler likasinnade vänner.

Det hände, jag träffade en man. Vi dejtade ett tag, flyttade ihop och vi bildade snabbt familj – 4 barn i rask följd. Tror ni jag blev lättare med åren? Nej det blev jag verkligen inte, snarare blev jag tyngre. Jag blev tyngre och tyngre. När vågen stod på 123 kg fick jag en dag bröstsmärtor. Efter EKG, efter många nålstick och undersökningar fick jag beskedet att det förmodligen var en ångestattack. Ännu fanns inga fel på mitt hjärta men läkaren stirrade mig stint in i ögonen och sa det som någon borde sagt för länge sedan:

-          Min vän, du begår långsamt självmord! Det är dags att vakna och ta tag i livet.

Dessa ord förföljde mig länge efteråt. Jag gick med i viktväktarna och gick ner till 83 kg, jag var en ny människa. Jag älskade livet och undrade varför jag inte gjort detta tidigare. Under ett helt år njöt jag av att kunna röra mig obehindrat, göra utflykter med barnen och att ta långa sköna promenader. Sedan kom bakslaget.

Jag ramlade och bröt benet, det blev lättare att hitta ursäkter till att äta. Under min sjukskrivning och återhämtning började vågen sticka uppåt. I takt med att kilona smög tillbaka ökade ångesten och med det intaget av sötsaker och annat. Det kan kännas märkligt att man bara låter det hända, att man inte försöker att bearbeta det. Att man inte tar tillbaka kontrollen. Jag mådde ju så bra så varför lät jag det fallera? 

- Hjärnan är en märklig filur! Den säger till en saker ibland som man kan häpna över, sa min mamma en gång.  Hon var klok min mamma, men hon hade liksom jag problem med vikten. Så jag försökte och min jojobantning höll i sig under 6 år. Jag pendlade mellan 90 och 115 kilo. Sedan orkade jag inte mer.

Efter ett halvhjärtat försök att stabilisera mig genom vårdcentralen och dess överviktsprogram kom jag till en utvärdering hos en psykolog. Jag fick äntligen hjälp. Nu kunde jag börja bearbeta mina problem. Under den här tiden vid psykologen så bestämde jag mig för att ta hjälp på riktigt. Det slutade med att jag gjorde en gastric bypass och jag fortsatte hos min psykolog.

Den här operationen har hjälpt mig och stärkt mig. Men jag får brottas varje dag med min ätstörning som ständigt gör sig påmind. Jag överäter och mår dåligt, jag äter inte alls och mår dåligt. En del dagar är bättre än andra och då ser jag till att vara så mycket som möjligt tillsammans med mina numera vuxna barn.

Det jag aldrig förstod när jag gick in i pubertet var att jag också började äta mer. Jag rörde mig mindre och åt mer. Att jag redan då brottades med ångestattacker där jag tröståt mig till sömns om kvällarna och vaknade vrålhungrig på morgonen och fortsatte.  Jag tror inte att min övervikt beror på min barndom eller på att jag ska ha råkat ut för någonting. Det enda jag kommit fram till är att jag aldrig riktigt passade in någonstans. När jag var tonåring kände jag mig för gammal för det, när jag fick familj kände jag mig för ung för det.

Det jag önskar idag är att någon sett mig i korridoren i skolan och förstått att jag behövde någon att prata med. Att min mamma kanske förstått, fast för henne var det ju vardagen. Att mellan godsaker och bakelser hjälpa mig med läxorna. Kärlek kommer i många skepnader.